Mina tankar har irrat omkring.
Jag har famlat i mörkret.
Mina ögon har varit slutna, så jag har inte kunnat se ljuset.
Kylan har flåsat i nacken på mig.
Jag har fått svårt att andas.
Paniken har infunnit sig.
Stormen som jag väntat på greppar mig.
Den vanliga vinterstormen.
Den onda.
*
Nu har dock ett lugn infunnit sig.
Jag vet inte varför.
Det är något som lugnat mig.
Det känns som om jag fått grepp om något.
Kanske har jag hamnat rätt?
Kanske blir denna vinter bättre än så många andra vintrar?
Kanske har jag fått hoppet tillbaka.
Det goda.
*
Det är antagligen svårt för många att förstå sig på mig.
Kanske svårt att förstå varför dessa minnen hemsöker mig.
Kanske svårt att inse hur länge jag kämpat mot det onda.
Det som velat bryta ner mig i små små bitar.
Så små att de upphör att existera.
Så små att jag upphör att existera.
Mitt liv.
*
Men hoppet har alltid funnits där.
Den naiva lilla flickan som tror på det goda.
Som vill att det goda skall få övertaget.
Det är den naiva lilla flickan som fått ta så mycket stryk av livet,
men samtidigt är hon det enda som fått livet att inte upphöra.
Hon fanns där.
Hon finns än.
Hon är jag.
*
Det finns människor i min närhet som har hjälpt mig så mycket.
Vissa av dem tror jag inte har insett hur mycket de har betytt för mig.
Jag vet inte ens om jag vågar säga det till dem.
Har jag tur är det något som skulle göra att vi kom närmare varann.
Har jag otur så skrämmer jag bort dem.
Vågar jag riskera att komma för nära?
Eller borde jag ta avstånd innan jag kommit för nära?
Så nära så att det kan ta ont?
Vågar jag riskera detta lugn?
Kan stormen då infinna sig igen?
Stormen före lugnet, lugnet före stormen.
Våga chansa, eller låta bli?
Tiden visar.
*
