Huvudvärk.och.ond.själ.

Det skriker.

Ömmar.

Tar ont.

Verkligheten finns inte.

Overkligheten tar över.

Känslan av att vara borttappad förgör.

Jag vill vara perfekt.

Jag vill tappa bort mig själv,

så att andra kan bli nöjda.

Bit för bit suddas jag ut.

Avsked.

 

*

 

Mitt huvud dunkar.

Hjärtat slår så hårt att jag tror det skall gå sönder.

Min onda själ tar tag om mig.

Smärtan gör mig nollställd.

Jag vill gömma mig.

Men alla ser mig,

fast ändå inte.

De ser mitt trubbiga skal,

men inte mitt inre.

Längtan.

Kaos.

 

Hoppfull.

Jag är skeptisk,

men hoppfull.

Lycklig,

men orolig.

Min själ spritter.

Min hjärna går på högvarv.

Det är så vant,

men så ovant.

 

Jag vill vända mig ut och in,

så mitt innersta är synligt.

Kanske det är lättare då.

 

Tror jag behöver tid.

 Men har jag tid till det?

 

*ångest*

Spöken.finns.

Spöken.

De finns.

De lever.

De kommer fram då du minst anar det.

De tar tag i dig.

De förvrider huvudet på dig.

De tar allt de får.

De suger musten ur dig.

De jagar dej.

De tar strypgrepp.

Du tappar bort dig själv.

Du tappar bort alla andra.

Du försöker få tag i något som finns,

men de finns inte.

Luften tar slut.

Du får panik.

*

Du känner andetag.

Det är inte dina.

Du vill gömma dig.

Men det går inte.

Det trygga täcket som gömde dig då du var liten,

det är ihåligt..

Du vill bara försvinna.

Du blundar.

Slutar andas.

Dör.

 *

Spöken finns.

Kanske inte som i sagorna,

men i ditt huvud.

De finns där,

tar sakta kål på dig.

Ångesten tar över.

Du dör sakta.

Bit för bit.

Dag för dag.

Panik.

*

Ta kommando över spökena,

innan det är för sent.

Ta tag i ditt liv,

innan den sista droppen torkar ut.

Ta vara på dig.

<3