Misslyckad?

Idag känner jag mig rejält misslyckad.

Mina tankar snurrar kring vad jag borde göra och vad jag borde ha gjort.

Hur jag borde vara och hur jag borde varit.

Om jag ändå kunde vara tillräcklig nån gång.

Så känns det.

Jag visste att något skit skulle hända under vintern,

det gör det alltid.

Nu kom det och tog en bit av mig med sig.

Igen.

Tomhet.

Jag visste att livet var för bra för att vara sant just nu.

Det är av den här orsaken jag inte vågar vara lycklig.

Jag försöker dock att finna ljus här nere i den svarta grop jag än en gång grävt åt mig själv.

Dock är det svårt.

Jag hoppas något gräver upp mig från min grop tills imorgon.

Jag försöker minnas att jag i alla fall har kärleken.

<3

Kraschen.och.lugnet.

Igår var en jobbig dag.

Utmattande.

Uttömmande.

Energikrävande,

men energigivande.

Jag kraschade.

Jag har samlat på mig enorma mängder känslor.

Både bra och dåliga,

men mest jobbiga.

Det har känts bra en stund,

men alltid kommit tillbaka.

Jag har inte kunnat förstå hur jag kan ha känt mig så ledsen,

även om jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden.

Nu vet jag.

Allt påverkar.

Alla jag mött har påverkat.

Alla gånger då jag varit starkare än jag borde va.

Alla gånger då jag tryckt ner vad jag känner bara för att inte vara i vägen.

Alla gånger jag blivit kallad något fult.

Alla gånger jag stött på personer som förstört mig.

Alla gånger jag stött på personer som gjort mig lite mer hel.

Allt påverkar.

Jag ångrar ingenting av vad jag gjort.

Jag skulle aldrig vilja va utan de upplevelser jag har haft.

Jag önskar dock att ingen skall behöva ha det som jag haft det.

Även om jag haft det relativt bra,

så har mitt liv pga min högkänslighet varit rätt jobbigt.

Att känna saker 10ggr starkare än andra tar på.

Energin tar slut på mitten,

men jag försöker ändå vara stark.

Och jag ÄR stark,

annars hade jag inte överlevt.

Jag hade försvunnit bit för bit för att till sist avsluta mitt liv på ett eller annat vis.

Men jag är kvar.

Jag lever.

<3

Igår kraschade jag.

Hårdare än någonsin förr.

Orsaken till att jag kraschade var att det blev för mycket.

Jag klarade inte av att hålla inne alla jobbiga känslor.

De måste ut.

 Lättnad.

Jag vet inte hur länge jag hade klarat att hålla detta inom mig.

Och jag kanske skulle kraschat ännu hårdare om jag hade behövt hålla det inom mig.

Men det kom ut.

Allt dåligt.

Allt bra.

Allt.

Jag är så lyckligt lottad som har ett sådant stöd.

Underbara vänner som förstår mig och orkar.

En underbar pojkvän som tar hand om mig.

Jag känner mig älskad.

Även om jag ibland går in i mig själv och inte tror det är sant.

Men det är det.

Min underbara pojkvän var med mig igår.

Stöttade mig.

Fick mig lugn.

Han är den som får mig att tro starkare på ödet än jag tidigare gjort.

Han är bäst <3

Jag vet inte om detta inlägg made any sense.

Men det är vad jag ville skriva.

Vad jag behövde säga.

Kanske någon känner igen det,

kanske inte.

Lugnet har lagt sig som en trygg filt runt min själ.

Jag är kanske lite mer hel än förr.

Livet går vidare.

Jag är optimistisk.

Kärlek.

<3

:)

Emotionell.

Känns.

Jag vill skratta.

Gråta.

Skrika.

Hata.

Älska.

Vill allt på en gång.

Vill ingenting.

Borde sova.

Vill inte.

Inom mig är allt vaket.

Hur ska jag kunna sova då allt inom mig vill ut?

Då.livet.leker.men.inte.jag.

Känner.

Det bränner bakom ögonlocken.

Tårar.

De vill ut.

Känslor.

De är för många.

Orka.

Jag måste härda ut.

En dag i taget.

Var sak på sin plats.

Hoppet och smärtan.

De kör ikapp.

Jag hoppas slippa.

Jag vill vara glad.

Då livet leker,

men inte jag.

 

Driving.me.out.of.my.mind.

Det bor tankar i mitt huvud som inte låter mig vara ifred.

De vaknar till liv då mörkret faller.

De skriker och bankar.

De hindrar mig från att sova.

De hindrar mig från att leva.

De hindrar mig från att vara den jag vill vara.

De hindrar mig från att känna lycka.

De vill förstöra för mig.

De är som mobbarna i skolan.

De ser ner på mig.

De trycker ner mig så djupt det går.

De vill inte jag skall ta mig upp.

De trampar på mig och pekar finger.

De skrattar åt mig.

"Se på den där patetiska människan,

hon är inte värd att älskas".

 

Jag vet att de inte har rätt.

Jag vet att jag är en bra människa.

Jag vet att jag är värd all lycka jag kan få.

Jag vet att tankarna bär på dålig självkänsla.

Jag vet att jag inte skall lyssna på dem.

Jag vet att de ljuger.

Men ibland kan man inget annat än lyssna på skitprat.

Ibland är man svag.

Idag är en sån dag.

Vilsna.dagar.

Hjärnan går på högvarv.

Nått är fel,

men allt är rätt.

Vad händer?

Varför kan jag inte slappna av?

Kommer allt förstöras nu?

Är det mitt fel?

Känslan av att vilja fly är stark.

Flykten gör mej fri,

men då jag stannar upp är jag fast igen.

Mer knäckt än innan.

Men jag vill inte fly.

Jag vill vara med dig.

Låt mig inte fly.

Jag älskar dej.

<3

Jag.är.som.en.smygande.elefant.

*krasch*

*knak*

*brak*

*Kaduns*

Ibland är jag bara som en elefant.

En liten sådan.

Ibland väldigt smidig,

men oftast kraschar jag in i saker.

Det brakar och knakar.

Det går söndar.

Jag lagar.

Något trycks ihop,

jag försöker få tillbaka det till normalt igen.

Men oftast är jag bara en liten klumpig elefant,

med viljan att vara perfekt.

Men jag har förstått att jag bara kan vara jag,

på gott och klumpigt ont.

*kaboombraak*