This.love..

..is killing me.

</3

Ett.oväntat.ögonblick.av.lycka.

Kom precis hem från en endorfin flödande promenad.

Jag fick ingen med mig på promenaden, så jag beslöt att gå själv.

Det snöade massvis.

Jag lade på bra musik och gick iväg.

Nästan genast kom jag på mig själv med att bli lycklig.

Jag dansade fram till rytmen i musiken.

Jag gick med avsikt på ställen där ingen annan gått så jag skulle få sparka i snön medan jag gick.

Det snöade mig rakt i ansiktet, men jag brydde mig inte.

Jags om brukar HATA att få snö eller vatten i ansiktet då jag är på promenad.

Mest för att jag känner mig instängd, kvävd av det.

Obehagligt.

Men nu kändes det bara bra och jag började le.

Jag började små skratta för mig själv.

Jag tror jag kände mig fri.

Har haft så mycket på senaste tiden.

Problem och stressmoment.

Nu tror jag att jag börjar hitta min plats.

Känner mig inte kvävd längre.

Efter att i många år ha mått ganska dåligt, så kände jag en sån extrem lycka.

Inte kan jag klaga heller, har inte alls mått så dåligt som många andra.

Men jag har inte mått så bra.

 Nu kom jag på att jag har då så otroligt bra egentligen!

F*n va bra jag har de egentligen!!

Jag har ett jobb, eller TVÅ jobb som jag älskar!

Jag har lägenheter, en delad och en egen.

En egen bil som varit mej trogen i 8 år, aldrig bråkat.

En ny snäll bil på kommande.

Två katter.

Partner.

Två härliga barn på dagis.

Nyfunna vänner.

Ett eget liv i Vasa.

Ett annat i Jakobstad.

Hittat vänner som jag faktist har massvis gemensamt med.

Jag studerar så det står ut genom öronen.

Jag har till och med vågat ställa upp i kommunalvalet, fick 23 röster!

Inte fy skam!

Glad över dem!

 Folk har frågat hur jag orkar.

Jag har inget svar på det.

Ibland försöker jag låtsas som att studierna är lite jobbiga, för det är mer normalt.

Men jag ser dem faktist inte som jobbiga alls.

Trivs otroligt bra i skolan.

*hihi*

Bara idag har jag fått sova bra.

Kommit till jobbet, där jag nu har hittat min plats som barnträdgårdslärare och vågar göra saker på mitt sätt.

Jag har fått gosa med "mina" barn.

Dem gör mej så otroligt glad <3

Jag har lagat klart ett skolarbete.

Fått prata med en vän som jag inte pratat med på ett tag.

Ätit salmiack <3

Varit på promenad, själv, i mörkret.

Nu sova.

Fy va oförskämt bra jag har de!

<3

:)

 

 

 

Isa.är.ett.passande.namn.på.en.isdrottning.

Idag då jag var på väg till skolan så funderade jag på hur jag uppfattas av andra.

Jag undrar vad folk egentligen tycker om mig.

Jag anser mig själv vara rätt så empatisk, snäll och varm.

Men om sanningen ska fram så kan jag vara rätt kall också.

Inte för att jag är sån.

Är jag inte.

Utan för att vissa personer gör mig så.

Kall.

Osäker.

Isig.

Finns vissa personer som jag tycker så otroligt mycket om,

men som oftast får se min lite kyliga sida.

Bara för att de gör mig nervösa.

Kanske för att där finns en osäkerhet hos mig.

Jag vill inte att de skall tycka jag är konstig

Jag tycker så mycket om dem.

Men detta gör att jag istället beter mig väldigt kallt.

Detta gör även att personer tar avstånd.

Att de inte vet hur de ska bete sig.

Detta blir sen en ond cirkel eftersom jag inte får grepp om dem.

De beter sig avståndstagande.

Vilket gör att jag tar mera avstånd.

Vilket i sin tur leder till att det inte blir till något av relationen.

Sen blir jag ledsen.

 Vill ju inte förlora dem jag tycker om.

*suck*

Jag blir så irriterad då jag märker att jag lägger upp denna fasad.

Vill ju va mitt varma, glada, spralliga, något galna jag.

 Varför kan jag inte va det?

 Det här var värre förr.

Blivit bättre med åren.

I gymnasiet då jag hade den värsta tiden i mitt liv,

så kom en faktist fram till mig på en fest och undrade om jag var sur och tråkig.

Det gjorde mig ledsen.

Jag vill ju inte va sån!

I förra sommaren i ett mindre nyktert tillstånd så diskuterade jag med en rätt nyfunnen vän.

Han sa att man till en början kan tro jag är ganska kall, men då man lär känna mig så märker man hur varm och empatisk och snäll jag är.

Det värmde att han sa så.

Tack.

Har annars märkt att personer som jag attraheras av gör mig galet nervös.

Inte alla, men vissa speciella som jag tycker om.

Det betyder dock inte att jag är kär i dem,

men skulle säkert kunna bli.

Det är personer som jag känner att gör mig glad.

Hoppas jag gör dem glada även om min kyla kan avskräcka dem.

En annan sak som gör det jobbigt för mig är beröring.

Jag älskar beröring.

Älskar att kramas och mysa.

Tycker om att röra i mina vänner utan att de ska kännas konstigt.

Vill att de ska kunna röra i mig.

Gillar närhet.

Ibland är beröring dock jätte jobbigt.

Speciellt om den kommer från dessa härliga personer som gör mig så osäker.

Jag vet inte hur jag skall reagera.

Jag fryser till lite extra.

Blir till is.

Blir irriterad på mig själv.

Nuförtiden kan jag ibland hantera det på ett bättre sätt,

men oftast inte.

Då märker jag direkt att avståndet blir längre.

 Nu då jag tänker på det, så kanske det är jag själv som tar avstånd.

Inte dem.

*suck*

Ibland blir man bara så irriterad på sig själv.

Vill bryta mig fri och bara krama om dem jag tycker om.

Kanske även pussa på dem.

Det här är kanske också en av orsakerna till att jag tycker om att vara lite berusad.

Då släpper jag denna osäkerhet.

Därför jag tycker om att träffa nya människor över ett par glas vin eller så.

Jag kan vara mig själv.

Då jag är berusad är jag mer mig själv än nån annan gång.

Även om det ibland kanske blir lite för mycket av den riktiga Isa.

Detta skrämmer mig.

Vill va normal.

Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, eller varifrån det kommer.

Men jag hoppas att jag nån dag kan bryta mig fri från denna isande osäkerhet.

Vill inte bli som Mårran.

Någon som gömmer sig.

Någon som vill ha värme och kärlek, men istället skrämmer bort människor med sin isande kyla.

Hon är kall, precis som jag kan va ibland.

Vill bli fri.

Vill bara du ska veta.

Jag tycker om dej.

Känner.mig.lite.dum.men.ibland.har.man.inget.val.

 De gör jag.

Ibland får man göra lite dumma saker för att komma nån vart.

Idag gjorde jag det.

Visste inte riktit vad jag skulle ta mig till,

men nu är det förhoppningsvis över.

Hoppeligen tror ingen att jag är en elak person,

men ibland blir även en snäll person frustrerad, ledsen o arg.

Så är det bara!

Hoppeligen förstår du det ändå.

To.write.love.on.her.arms.

Dagens humörsaldo:

Trött men lycklig.

De händer så mycke spännande runt mej just nu.

Vet inte riktit vart ja ska ta vägen!

Idag har jag pratat massa finska på jobbet också.

Gick ju inte så jätte bra..

..men jag försökte!

Och jag blev förstådd!!

Kul!

:)

Snart är det kommunalval.

Inte många dagar kvar.

Förhandsröstningen har redan börjat!

Idag till och med!!

Spännande och skrämmande.

 Får se hur de går.

Har skolarbeten jag borde göra.

Har dock inte riktigt orkat.

(Eller velat rättare sagt, hihi).

Men jag jobbar bäst under stress!

Så imorgon ska ja stressa!

:)

Måste bara få säga att jag tycker om ugglor.

De gör mej lyckliga.

Precis som katter.

Ah, katter.

Finns de nå mer glädjespridande?

Och råttor..

..o igelkottar!

Fina härliga djur! :)

<3

*flumm flumm*

 

Politiker?.Jag?

Då det nya året 2012 tog sin början, så trodde jag ju att det sista jag skulle göra var att ge mig in i politiken.

Men här är ja nu!

Kul är det också!

:)

En natt i våras då man kom hem, lagom lullig, från krogen och satte sig vid datorn för att äta sitt sedvanliga Subwaybröd med chicken teryaki, så plingar det till på facebook chatten.

Det var en vän som ville prata.

Först lite strunt.

Sen fick jag ett förslag.

Och det var då, just då, som tankarna runt kommunalvalet 2012 började snurra.

"Men vah? Jag? haha, yeah right, sluta jävlas!",

var de första jag tänkte.

Han kunde ju inte mena allvar!

"Vad har han druckit egentligen?",

tänkte jag och fnissade för mig själv över det, för mig, osannolika förslaget.

Var inte riktigt förberedd på ett sådant förslag klockan 6-7 på morgonen.

Speciellt inte ett förslag där jag och politik nämns i samma mening.

Men dagen efter väcktes tankar och funderingar.

Kanske jag skall höra mig för iaf om han verkligen menar allvar.

Tydligen gjorde han det.

Jag träffade honom så han fick berätta mer.

Jag tvekade både före och efter mötet.

"Jag fattar ju noll!",

tänkte jag.

Så jag sket i det en stund.

Tills en till eprson tog kontakt.

Vi träffades och hon berättade mer. 

Jag funderade.

Tvekade.

Sket i det.

Tankarna väcktes igen.

Hmmm..

Ska jag?

Kan jag?

VILL jag?

Såhär höll det på hela sommaren.

Sen kom dagen då jag måste bestämma mig.

Jag tvekade in i det sista.

Är detta rätt parti?

Står jag för dehär sakerna?

Vet jag egentligen vad jag håller på med?

Men jag blev övertalad.

Jag ställer upp!

Den 6.10 skrev jag till och med in mig i partiet!

Så.

Den 28.10 är valdagen.

Får se hur det går.

Jag representerar socialdemokraterna.

Har nummer 134.

Spännande och roligt, men också skrämmande.

Jag har inga förhoppningar, inga förväntningar.

Men man vet aldrig vad som händer.

Detta är så pass nytt för mig så jag är glad hur det än går.

Om inte nu, så nästa gång kanske.

Jag är iaf väldigt glad att jag bestämde mig för att göra det här.

Hittils har det varit hur kul som helst!

Visst har jag fått höra att jag är uppställd för fel parti, att jag behöver ha en klar åsikt om allt.

Men nejdå.

Ingen kan säga vad som är rätt och fel för en annan.

Alla har olika hjärtefrågor, frågor som de är mer insatta i och har en stark åsikt om.

Andra frågor kanske man inte är så insatt i eller velar lite fram och tillbaka.

Men det är bra det också!

Sålänge man tänker till!

Såh.

Med de orden tackar jag för mig och bjuder på min valbild.

:)

TADAA!!

;)