Börjar.få.nog.

Jag börjar få nog av känslan av förvirring.

Tvekan.

Osäkerhet.

Jag vill veta var jag står.

Med vem jag står,

eller om jag står ensam.

Om nån finns där ibland,

eller aldrig.

Känslan av att aldrig riktigt vara säker.

Känslan av att ge av sig själv, men inte få.

Känslan av att hålla tillbaka sig själv, då man inte borde.

Snälla vinter.

Ge mig lite frid o ro i själen.

Overload.

Jag känner mej överväldigad.

Av känslor.

Tankar.

Intryck.

Hopp.

Vemod.

Besväran.

Ledsamhet.

Hopplöshet.

Tomhet.

För mycket.

STOP!

*

Ibland blir jag helt matt av alla känslor och intryck.

Veckan som gått har varit fin på så många sätt.

Samtidigt som den varit full av hopplöshet.

Ibland önskar jag att jag var en mer enkel person.

En person som vågar visa sina känslor.

En person som inte trycker undan andra då de kommer för nära.

En person som helt enkelt kan vara sig själv.

Jag kan verka så lättsam, lugn och glad.

På insidan är det dock ett fullständigt kaos.

Ett kaos som ibland måste luftas.

Jag är ett kaos.

Inlindat i ett lugn.

Vissa kan se kaoset i mina ögon.

För vissa blundar jag.

Jag vill inte visa mitt inre kaos.

Hellre trycker jag undan dem jag tycker om,

än att öppna upp och visa kaoset inom mig.

De är för riskfyllt.

Apati.

Död.

Risken finns att jag förlorat så mycket på grund av att jag inte vågat ta risker.

Hjärtat tar lite ont idag.

Imorgon är en ny dag.

Kanske jag vågar ta några risker.

Kanske förlorar jag,

men kanske vinner jag något samtidigt.

Återstår att se.

Gonatt.

 

Korta.nätter.

Ibland kan natten bli rätt kort.

Man kanske är uppe lite för länge.

Av en anledning eller flera.

Orsakerna kan va många.

Ibland kanske man har mycket att göra.

Ibland kanske man inte hittar sömnen.

Ibland kanske man ligger o funderar över något.

Ibland kanske det är månens fel.

Ibland kanske det inte har nån speciell orsak.

Har man tur är det av fina orsaker.

Då kanske det är värt det att vara lite trött dagen därpå.

Eller hur?

Vill.jag.ha.dig?

Vill jag?

Vill jag inte?

Vem e du egentligen?

Vad vill du?

Vad vill jag?

Frågor.

Inga svar.

Inga löften.

Tomma ord.

Slutet.

Intrasslad.i.ett.spindelnät.

Känns som jag är fast.

Vet inte hur jag ska slippa från.

Klipper jag av fel tråd kommer jag falla.

Litar jag på att någon kommer och räddar mig,

så kommer jag att bli uppäten.

Försöker jag rädda mig själv,

hur går de då?

Kommer spindeln fånga mig och låta mig lida?

Dö en sakta död insurrad i klibbig tråd.

Kvävas.

 

Hur bli fri ur spindelns nät?

 

Vem kan jag lita på?

Är jag något för någon?

Är jag inget för ingen?

Hur ska jag veta?

 

Och om jag får reda på sanningen,

kommer den då att hjälpa mig eller döda mig inifrån?

 

 

Overklig.verklighet.

Ibland känner jag att allt omkring mig inte egentligen finns.

Jag är inne i nån sorts värld,

en värld där jag inte hör hemma.

Känner mig otrygg,

även om det känns bekant.

Ångest kallas det.

Igår morse vaknade jag till detta.

Jag var inne i nått som inte finns.

Som inte var verkligt.

Här borde jag inte finnas.

Men där fanns jag.

I mitt eget kött o blod.

Ångest.

Dock gick det över rätt snabbt denna gången.

Jag skrev ner mina tankar till en kär vän.

I det ögonblicket märkte jag hur dumt det lät.

Hur kunde jag ens tänka på en sådan liten sak?

Finns mycket värre saker att fundera över om jag så vill det.

Ångesten var fullkomligt onödig.

Insikten gjorde att jag kom tillbaka till verkligheten.

Kunde se på saken med rätt ögon.

Ångesten vann inte denna gång.

 Tack.

Jag har börjat bli starkare.

Klokare.

Snart är jag hel igen.

Steg för steg.

<3

Tack ni fina i mitt liv.

Utan er vore jag trasig än.

 

Kärlek.är.en.kär.lek.

Jag är bitter på kärleken.

Lite.

Ibland.

Ofta.

Mycket.

Inte alls.

Jo.

Nej.

Fan.

Jag vill va kär.

Jag vill inte va kär.

Jag vill älska.

Jag vill inte älska.

Jag vill känna.

Jag vill vara kall.

Apati.

Får se var det slutar.

Får se var det börjar.

Jag dras åt två håll.

Vet inte vart jag är påväg.

Jag är rädd.

Jag är modig.

Vilken väg är rätt att gå?

Och om jag väljer att falla,

finns det någon där som tar emot mej då?

Hormoner.fösvinn!

Hatar dessa ångestperioder.

Tur att de har blivit färre o mindre ångestfyllda i alla fall.

Tack <3

Om det dock ska finnas nått positivt med dessa ångestperioder,

så är det att jag tycker att jag lär känna mig själv bättre och bättre.

Lär mig hur jag ska göra för att slippa dessa.

Vad som funkar.

Vad jag skall undvika.

Det blir bättre.

Lättare.

Tack.

Du vet att du gör mej gott.

<3

Räddaren.i.nöden.

För några dagar sedan infann sig vinterpaniken.

Jag trodde jag skulle falla igen.

Under helgen har jag dock mått fantastiskt.

Härligt jobb på ett boende.

Härliga ungdomar.

Härligt söndagsmys.

Känslan av att betyda något.

Känslan av att det nog kommer att bli bra.

Fantastiskt.

Min promenad idag i vintervädret var också fin.

Gav mej ingen ångest alls att känna doften av vinter.

Kändes bara som att allt kommer bli bra.

Håller jag på att bli hel igen?

Jag hoppas på fler lika fina helger.

Men om de blir få denna vinter, så kommer jag hålla denna helg i minnet.

Minnas hur fint allt kändes.

Hur glad jag var.

Räddaren i nöden.

Tack.

<3

 

Den.första.snön.

Idag kom dem första snön.

Så även vinterangsten.

Overklighetskänslorna.

Skräcken.

Paniken.

Apatin.

*

Igår kunde jag inte ha brytt mig mindre.

Apati.

Idag känner jag hur panikkänslorna kan komma krypande.

Vilken sekund som helst slår de till

Skräcken.

*

Försöker förbereda mig mentalt.

Finns mycket fint i mitt liv som kan hålla mig på fötter.

Vill inte falla lika djupt som för ca ett år sedan.

Vill hålla mig upprätt.

Vill va stark.

*

Kanske jag borde ha fått hjälp att reda ut allt som skett i mitt liv?

Kanske borde jag ha tagit itu med det på annat vis.

Kanske jag inte borde varit så envis o velat klara mig själv.

Mina vänner hade kanske tackat mig då.

Då jag var som djupast ner i hålet var det de som fick ta smällen.

Min panik, min skräck.

Sen märkte jag det blev för mycket för dem.

För mycket för mig att skada dem.

Då skulle jag klara mig själv.

Igen.

*

Denna vinter känner jag mig dock starkare än på länge.

Dock med några stora sprickor i kanten.

Det tar tid att hela.

Men har mycket i mitt liv just nu som kan hjälpa mig med det.

Många fina personer.

Fina jobb.

Skola.

Mina underbara djur.

Lägenheten.

Vasa.

<3

*

Snart på fötter.

I mina svarta kängor.

Tränga sig genom mängden.

Utan att falla.

Kanske snubbla lite.

Men snart framme.

På rätt väg.

Ur trängseln,

mot friheten.

Livet.

<3

*

 

 

Stormen.före.lugnet?

Mina tankar har irrat omkring.

Jag har famlat i mörkret.

Mina ögon har varit slutna, så jag har inte kunnat se ljuset.

Kylan har flåsat i nacken på mig.

Jag har fått svårt att andas.

Paniken har infunnit sig.

Stormen som jag väntat på greppar mig.

Den vanliga vinterstormen.

Den onda.

 *

Nu har dock ett lugn infunnit sig.

Jag vet inte varför.

Det är något som lugnat mig.

Det känns som om jag fått grepp om något.

Kanske har jag hamnat rätt?

Kanske blir denna vinter bättre än så många andra vintrar?

Kanske har jag fått hoppet tillbaka.

Det goda.

 *

Det är antagligen svårt för många att förstå sig på mig.

Kanske svårt att förstå varför dessa minnen hemsöker mig.

Kanske svårt att inse hur länge jag kämpat mot det onda.

Det som velat bryta ner mig i små små bitar.

Så små att de upphör att existera.

Så små att jag upphör att existera.

Mitt liv.

*

Men hoppet har alltid funnits där.

Den naiva lilla flickan som tror på det goda.

Som vill att det goda skall få övertaget.

Det är den naiva lilla flickan som fått ta så mycket stryk av livet,

men samtidigt är hon det enda som fått livet att inte upphöra.

Hon fanns där.

Hon finns än.

Hon är jag.

*

Det finns människor i min närhet som har hjälpt mig så mycket.

Vissa av dem tror jag inte har insett hur mycket de har betytt för mig.

Jag vet inte ens om jag vågar säga det till dem.

Har jag tur är det något som skulle göra att vi kom närmare varann.

Har jag otur så skrämmer jag bort dem.

Vågar jag riskera att komma för nära?

Eller borde jag ta avstånd innan jag kommit för nära?

Så nära så att det kan ta ont?

Vågar jag riskera detta lugn?

Kan stormen då infinna sig igen?

Stormen före lugnet, lugnet före stormen.

Våga chansa, eller låta bli?

Tiden visar.

*

 

Panik.

Jag vet att jag skriver om samma sak gång på gång.

Men det måste ut.

Dessa känslor som stänger in mej samtidigt som de pressar mej utåt.

Jag vet inte vart dessa tankar är påväg.

De snurrar runt.

Samtidigt står de stilla.

*

Måste ta mig i kragen igen.

Men jag känner paniken infinna sig.

Kylan som är på väg hitåt får mig att tappa fattningen.

Hoppas innerligt på glada vinterdagar.

Ingen ångest.

Ingen längtan bort.

Ingen ensamhet.

Ingen sorg.

Vill ha sol o glädje.

Hopp o kärlek.

*

Känner att jag måste få ett grepp om något eller någon.

Som håller mig stadigt ner på jorden.

Som håller mina tankar i ordning.

Som får mig att klara mig helskinnad genom denna vinter.

 Eller kanske ger mig hopp.

*

Hittills har det hänt ganska fina saker i mitt liv.

Men jag bara väntar på stunden då allt skall rasa samman.

Och jag faller pladask.

Igen.

 

Men jag har hopp.

 

Det blir nog bra till slut.

Doften.av.ångest.

Doften.

Jag känner den.

Den är här.

Ångest.

Eller rättare sagt, doften av den.

För mig doftar ångest kallt.

Höst.

Vinter.

Fuktigt.

Bitande.

Löv.

Is.

Vädret där ute förändrades snabbt.

Jag kände direkt doften av ångesten.

Det får mig att känna en sorts overklighet.

Som att jag inte fanns.

Eller att det runt om mig är en dröm.

Men det är minnen.

Sådana jag helst vill glömma.

Men endå minns jag dem.

Ibland med glädje.

Ibland med sorg.

Alltid med ångest.

Då det hänt något jobbigt har det oftast hänt på vintern.

Förra vintern var inget undantag.

Jag kände så mycket smärta.

Så mycket ångest.

Det finns personer jag önskar jag hade sluppit komma för nära.

Personer som inte förstår hur fel de handlat.

Personer som jag alltid kommer bry mig om.

Oavsett vad jag känner inför dem.

Sen finns det personer jag inte vet vad som hände med.

Vart tog vi vägen?

Hur blev det så?

 Ångest.

Doften av ångest sprider sig.

Jag hoppas dock att denna vinter kan ändra på det.

Att doften kommer förknippas med något fint.

Det återstår att se.

<3

 

Det.känns.men.jag.vet.inte.hur.

Jag känner att jag fått lite mera svar.

Lite mera insikt.

Lite mera kött på de tunna benen.

Men ändå känner jag mig lite borta.

Inte riktigt säker.

Vad är det jag skall känna?

Finns en del i mitt liv som gjort mej glad på sista tiden.

Förvirrad ibland.

Mest glad.

Just nu känns det som förvirringen börjat släppa.

Jag tror jag vet svaret.

Det kanske inte var som jag ville.

Men är det mitt fel?

Eller är felet helt enkelt ingens?

Får fortsätta på denna väg o se vart den leder.

Antagligen leder den inte till något speciellt.

Antagligen tar vägen slut i något skede och jag måste byta riktning.

Men det återstår att se.

Just nu är det väl ganska bra som det är.

 

Det.stormar.i.mitt.huvud.

Det blåser omkring så många tankar i mitt huvud.

Ibland blixtrar det till och blixten skär igenom mig.

Ibland har jag svårt att se vad jag skall göra, känna tro pga all dimma.

Ibland piskar regnet mig i ansiktet så hårt att det tar ont.

Ibland är stormen rätt lugn, rätt sansad, rätt jag.

Ibland är stormen så hård att jag måste kämpa för att hålla mig på fötter.

Denna tankestorm är fylld av tankar om vad jag borde göra, borde ha gjort och vill göra.

Vad jag vill sak ske, vad jag inte vill ska ske och vad jag är rädd för att ska ske.

Just nu är jag lite rädd.

Lite glad.

Lite liten.

Men ganska stor.

Vad ska jag göra?

Det finns en del i mitt liv som gör mig rätt glad.

Men jag vet inte om jag skall våga tro att det är hållbar glädje.

Mina tankar stormar.

Jag tar ett steg framåt och två tillbaka.

När skall jag våga ta steget fullt ut?

 När skall stormen lätta och tankarna börja klarna?

Finns det ett sådant stadie?

När, var, hur skall jag få lugnat denna storm?

Hör mig. Se mig. Känn mig.

  

Har jag hittat skyddet mot stormen?

Eller kommer stormen bli hårdare?

Snart kanske jag vet.

Men vill jag veta?

...

Att.berätta.sina.innersta.känslor.

Det känns som att slita upp något.

Något igenblockerat.

Något låst.

Något som jag helst inte vill öppna.

Något som kan vara så skönt, men som kan ta så ont samtidigt.

Det kan bli riktigt bra,

men risken finns att det bara tar mer ont.

Skär.

River.

Sliter.

Ångest.

Död.

Men vad som än händer,

så kommer jag överleva.

Jag överlever alltid.

Även om ärren i själen har blivit många med åren.

Många och stora.

Men med tiden bleknar de lite och jag kan fortsätta.

Orka.

Finnas.

Leva.

Jag är dock rädd.

Orolig.

Hopplöst och förtvivlat.

Men vad som än händer,

så kommer jag överleva.

Jag har inga andra alternativ.

Jag är inte den som ger upp så lätt.

I så fall hade jag nog kastat in handduken redan.

Men icke.

:)

Lägg.hormonerna.på.hyllan.och.chilla.

Tror jag fått en hormonöverdos.

Det är antingen upp eller ner.

Bra eller dåligt.

Jag blir galen!!

Jag tror jag redan kan va lite galen?

..men vem är nu inte lite galen i och för sig.

Nee.

Jag är bara lite emotionell just nu.

Kanske man måste få va.

Varit ett intensivt år so far.

Känns som att det kan komma va det ännu.

Förhoppningsvis blir det i alla fall inte tråkigt.

Hatar då livet blir för stilla.

Vill ha fart.

Men det måste finnas hastighetsbegränsningar.

För välmåendets skull.

Det har ja lärt mej.

Om man skulle ta en promenad,

en dusch,

sen måla lite.

 

Intensiv.passiv.stark.svag.

Jag är aldrig ett mellanting.

Intensiv eller passiv.

Glad eller ledsen.

Lycklig eller olycklig.

On eller off.

Här eller där.

Hit eller dit.

Jag är aldrig mitt i mellan.

Jag kan aldrig finna ro i att vara mitt i.

Jag måste känna smärtan eller det fina.

Kan aldrig vara nöjd med att inte känna helt och fullt.

 Aldrig nöjd.

Vill dock vara nöjd.

För att känna tar på.

Energikrävande.

Vissa personer lever på den energin.

Jag laddar deras batterier.

Sen då jag inte har någon mer energi att ge, övergår de till nästa.

Vem laddar mina batterier?

Vem finns där och ger mig energi?

 Till stor del får jag ladda upp själv igen.

Men sen finns dessa mina guldkorn.

Kärlek åt dem <3

 

Jag är jag.

Aldrig mitt i.

Alltid för mycket eller för litet.

Men jag är bra.

Det vet jag.

 

Försök inte skada mig.

Jag är starkare än du tror,

men svagare än jag verkar.

Aldrig mitt i.

Alltid där jag inte skall vara.

Aldrig där jag borde vara.

Sån är jag.

<3

 

 

 

Bit.för.bit.

Mina inlägg handlar oftast om ganska samma sak.

Min osäkerhet och mina rädslor, blandat med frustration och drömmar om att börja om.

Jag skrev här för ett tag sen att jag skulle börja mitt nya liv.

Sluta nedvärdera mig själv.

Visa vem jag är och vara stolt.

Till viss del har jag väl lyckats.

Till viss del inte.

Bit för bit.

Dag för dag.

Jag känner mig lite säkrare på att jag är bra som jag är.

Dock finns det personer jag är orolig för att inte tycker jag är tillräcklig.

Personer som har börjat betyda för mycket.

Jag träffar dem och de gör mig svag.

På ett bra sätt mitt i allt elände.

Varje möte är en tävling.

En tävling mellan mig själv och mina rädslor.

Vem vinner?

Bit för bit.

 Gång för gång.

Det finns personer som verkligen har förmågan att trycka ner mig.

Utan att egentligen göra så mycket.

Dessa personer har dock börjat försvinna ur mina tankar.

Visst tänker jag på dem med värme ibland.

Men så minns jag kylan och de vassa knivbladen i hjärtat.

Då minns jag.

Jag är värd bättre.

Bit för bit.

Tanke för tanke.

Har haft otroligt svårt att sova i tre veckors tid.

Det gör det också svårt att slappna av.

Vissa saker blir större och farligare än de skulle behöva bli.

Brist på sömn förstör mycket det med.

 Men jag kommer igen.

Bit för bit.

Andetag för andetag.

Mitt nya liv har dock fått en början.

Tar en dag i taget, ett steg åt gången.

Det må vara små steg, men ett nytt liv kan inte stressas fram.

Mitt tänkande och analyserande kan definitivt gå till överdrift.

Det tar så mycket energi.

Det förstör så mycket.

Men jag har blivit bättre.

Jag kommer bli ännu bättre.

Bit för bit.

Steg för steg.

It's not always easy to be what you want to be.

But dreaming is easy.

Live life like it was a dream.

Wild and free.

Powerful.

Strong.

Guldkornen.i.mitt.liv

Jag är inte religiös.
Tror inte på nån gud.
Jag tror dock på "ödet".
Något sker av en anledning.
Vissa personer kommer in i ditt liv då du som mest behöver just dem.

Nu tänker jag på de guldkorn som funnits i mitt liv en längre tid, och de guldkorn som kommit in i mitt liv detta år.
Ni vet inte hur tacksam jag är och jag kan vara dålig på att visa det pga inre rädslor.

Tack för att ni tar mig för den jag är.
Tack för att ni hjälpt mig tillbaka.
Tack för att ni hjälpt mig hela.
Tack för att ni bit för bit klistrat ihop denna krossade porslinsdocka.
Utan er vore jag krossad, uppsopad och bortkastad, med bitarna i en enda röra.
Tack för att ni är ni.
Tack för att ni finns <3

Mitt.nya.liv.

Jag nedvärderar mig hela tiden.
Jag är osäker och visar den osäkerheten för mycket.
Då jag är berusad kommer mitt rätta jag fram.
Vissa personer som jag litar på ser även min rätta sida då jag är nykter.
Vissa personer, med vilka jag inte känner mig "hotad", får också se denna sida direkt.
Andra, som jag vill ska se den rätta sidan, får vänta länge på den riktiga isa.
Det brukar de inte orka.
vilket gör att jag förlorar dem.
Nu har jag dock bestämt mig.
Jag skall försöka visa mitt riktiga jag och inte skämmas och skrämmas över det.
Har förlorat för många bra personer på min livsresa pga mina rädslor.
Det är slut me det nu.

Se mig. Hör mig. Känn mig.

Give.me.time.and.tell.no.lies.

Tid.

De e nått som jag behöver.

För att komma ur mitt skal.

Visa vem jag är.

Vara den som jag är och kan vara.

Vissa människor lockar detta ur mig tidigt.

Vissa känner jag att jag kan lita på.

Ibland har jag varit svag och blottat mitt inre även åt personer som inte går att lita på.

Aj.

Det har tagit ont.

Jag har krupit djupare in i mitt skal.

Försvunnit.

Brytits ned.

Men jag kommer alltid tillbaka.

Jag är stark.

Trots att jag är liten.

Vissa tror att jag skall gå sönder av sanningen.

Men det gör jag inte.

Jag går sönder av lögner.

Jag känner på mig då folk är oärliga.

Men jag vill tro det bästa om dem ialla fall.

Aj.

Det bränns.

Sticks.

Känns.

Men jag kommer alltid tillbaka.

Alltid!

Kanske lite mer försiktig än vanligt.

Men det löser sig.

Har många runt mig som verkligen uppskattar mig.

Det hjälper mig att klara av de personer som utnyttjar mig.

Jag är lite naiv.

Men det kommer jag säkert alltid vara.

Vill vara.

Lite.

Jag är lite inåtvänd.

Så är det bara.

Ge mig tid.

Du kommer kanske gilla vad som kommer fram.

Det som göms i snö..

..or whatever.

Jag är kall på utsidan,

men brännande het på insidan.

Du lär märka det.

Ge mig bara tiden att visa dig.

 

Funderingar.och.resfeber.

Har varit lite emotionellt upp och ner den senaste tiden.

Mycket på gång med flytt och resa osv.

Funderingar kring vissa personer.

Funderingar angående min framtid.

Vill ta de lite mer lugnt.

I.need.it.

Vissa saker verkar inte gå som jag vill,

men vad kan jag åt det?

Inte jag som styr denna gång.

Jag kan bara vara den jag är,

med allt vad det innebär

och personerna i min närhet får antingen ta det,

eller sen helt enkelt inte.

Jag ska väl inte behöva ändra på mig för andra?

Efter resan har jag en del att ta reda på.

Får se hur det går..

Känns som att jag hoppas förgäves. 

Huvudet.fyllt.av.oro.

Är mer hel än jag varit på länge,

men mer sprucken i kanten än jag varit förr.

Mitt 2013 började inte så väldigt bra.

För många djupa och taggiga känslor på en och samma gång.

För många slag i magen och nålar i hjärtat.

För många besvikelser och sorger.

Men det blev bättre!

Känner dock av alla dessa taggar, slag och nålar än.

Det förföljer mig i allt jag gör och allt jag vill göra.

I allt jag hoppas på och i allt jag aldrig trodde kunde ske.

Det sticker och trycker och river och sliter.

Mitt huvud är ett kaos.

Igen.

Hur ska jag kunna börja på något nytt, när det onda och gamla förföljer mig än?

Finns fina personer som jag vill lära känna på djupet.

Som jag vill ska finnas i mitt liv på ett eller annat sätt.

Jag kan dock inte släppa in dem, inte låta dem se vem jag är.

Jag vill, men jag är fast.

Sanningen är att jag inte ens vet om de vill ha mig i sitt liv.

Kanske de inte orkar vänta på att jag skall lossa på repet?

Kanske jag borde berätta för dem?

Kanske jag skrämmer iväg dem för gott om jag berättar?

Antingen är jag för på, eller för av.

Jag verkar inte ha ett mellanläge.

Det är svårt.

Vad skall jag göra för att denna/dessa personer ska förstå att jag vill ha dem i mitt liv?

Om.hemliga.beundrare.

Ett tag sen jag skrev nu.

Har känt att jag inte behövt skriva av mig, samtidigt som mina tankar alltid bildar blogginlägg i mitt huvud utan att jag får dem nedskrivna.

Så jag tänkte att det kanske är dags att skriva ner några tanker och funderingar igen innan mitt huvud går sönder av alla tankar.

På senaste tiden har jag fått höra mycket om att jag umgås med otippade personer, att jag är konstig och fnittrig. Det är dock saker jag redan vetat om så det kom inte direkt som en chock för mig att höra om det, men lite kul ändå.

Det som dock har kommit lite som en överraskning, en bra chock, är att jag tydligen har hemliga beundrare. Inte så att de kanske är kära i mej, utan de tycker jag är cool!

Fick mej att tappa hakan och nästan fälla en liten tår.

Är det faktiskt någon som ser på mig på det sättet?

Det är ju inte som att jag gör något speciellt, eller försöker vara något speciellt, jag är ju bara den jag är, har den stil jag har för att det känns rätt.

*sniff*

Glad i själ och hjärta <3

Jag har faktiskt aldrig trott att någon tycker jag är cool eller speciell på nått vis.

  Men dessa personer verkar finnas där ute.

Tack!

:)

I mina ögon är jag alltid under alla andra.

Jag känner mig rätt ointressant och oattraktiv i jämförelse med andra.

Man ska ju inte jämföra sig med andra, men jag är van att göra det så det går liksom per automatik.

Känner också ofta att folk inte är speciellt intresserade av mig som person.

Kanske av mitt utseende, vilket jag inte heller förstår, men inte av mig; Isa.

Kanske jag i och för sig har mig själv att skylla till viss del.

Jag brukar ju inte direkt visa vem jag är åt alla.

Inte till först.

Vågar inte.

Tänk om de inte gillar mig, den jag verkligen är?

Dessa bitande rädslor för att inte räcka till tar kål på mig och min själ.

Jag kommer säkert vara rädd väldigt länge ännu, rädd för att personer jag bryr mig om inte skall tycka att jag är tillräcklig, att jag inte är någon de bryr sig om, men dessa hemliga beundrare ger mig i alla fall lite hopp.

Kanske det finns personer där ute som gillar mig för den jag är och tar sig tiden att se bakom min fasad, min Mårran akt?

Jag hoppas, jag tror.

<3

Underlig.kompiskrets?

Ja de fick jag höra igår.

Att jag har.

Vilket nog stämmer rätt så bra.

För den e ganska spridd.

Random.

Men otroligt skön!

(Passar mig som själv är lite spridd.
Jag är ålderslös och har lätt för att anpassa mig till olika sorters människor.
Har ja märkt.)

Yngre, jämnåriga, äldre, punkare, rockare, hipsters, emos, överklass, pryda, opryda, osociala, sociala, religiösa, ateister, finnar, svenskar, kanadensare, engelsmän, thailändare osv osv..

Känns rätt bra att ha en så spridd vänskapskrets..tänk vilken rikedom egentligen!

:)

Brukar dessutom va en sån som vill få alla samlade, oftast med lyckat resultat!

Jag är nog rätt lyckligt lottad ändå :)

Nu menar jag ju inte att jag är den enda som har en sån här vänskapskrets, tvärtom!

 Dock fick jag det bekräftat för mig igår, då en vän kommenterade det.

Nu sluta fundera på sånt och skriva om dyskalkyli så man får sina sista studiepoäng innan sommaren :)

Om.att.ta.livet.med.en.klackspark!

Känner att mitt chillande går rätt bra.

Fick ett litet återfall, men hade sin biologiska förklaring.

Ni tjejer vet vad jag pratar om.

Hoppas på att det skall fortsätta så.

Orkar inte angsta över allting mera.

Vissa personer förstörde mig, men skall inte få fortsätta med det.

Det finns bra människor också.

Jag känner det.

Hur som helst har jag mycket att se fram emot i sommar.

Festival, interrail, nytt jobb osv.

Känner att de kan bli bra.

:)

Är.jag.konstig?

Jepp.

Jag, som så många andra, har konstaterat att, jepp, jag är konstig!

Dock inte något som jag ser som något dåligt, tvärtom..

Jag gillar det

 

Har på senaste tiden flera gånger fått höra:

 

"Jag har aldrig träffat en 27-åring som..."

 

Då jag hör min ålder får jag nästan ta mej en funderare.

Är jag så "gammal" faktiskt?

Kommer aldrig förstå att jag är i den ålder som jag är i.

Kommer va en evig 21-åring,

med en viss livserfarenhet som andra 21-åringar inte har hunnit skaffa sig.

Skönt så.

Frågade min kompis för nån dag sedan om han tycker jag är konstig.

Han svarade att jag nog är lite konstig, men på ett bra sätt!

Han jämförde mig med lutfisk och memma.

Antingen gillar man de inte, men gillar man de så tycker man det är jätte gott!

Tyckte det var en så fin förklaring :)

Man behöver inte gilla mig, det är helt ok om nån inte gör det.

De som inte gillar mig är antagligen personer som jag aldrig skulle umgås med i alla fall.

 

Det enda jag har märkt att jag borde ändra på är mitt funderande.

Borde ta det lite mera chill.

Kommer alltid vara en fundersam person, det är lixom i min natur.

Dock har det på senaste tiden hänt så mycket, saker som gjort mej extremt fundersam.

Det har varit galet jobbigt.

Bestämde mig för någon dag sen att jag skulle börja ta det lite mera chill..hittills har det fungerat!

Hoppas det håller i sig :)

 

*flum flum*

 

 

 

Funderingar.över.pinsamheter.och.Furu.

Är en orolig själ.

Alltid varit, kommer alltid att vara antar jag.

Jag funderar och analyserar för mycket.

I helgen var jag igen och festade till det lite väl mycket.

Dagen efter kändes det som jag gjort en massa pinsamma saker, vilket jag poängterade då vi diskuterade saken med ett par vänner.

Jag fick då höra:

"Du tycker ju allt du gör e pinsamt!"

Då kom ja fram till att, ja, de gör ja ju!

Alltid då jag gjort något, som inte är saker jag brukar göra, mot någon i fyllan, så känns det jobbigt och pinsamt. Det gäller då mest om det är personer jag är bekant eller vän med.

Jag borde chilla lite mer.

Varför få ångest för något man gjort på fyllan, om det inte är så att man faktiskt ställt till det totalt?

Onödigheter!

Det som jag dock inte tycker var pinsamt att jag gjorde, vilket kan bero på att jag inte känner honom, är att jag sa till Fredrik Furu att han har ful mustasch.

Men..det har han ju?!

Nee, var och en med sitt..men..tyckte det var lite skoj.

;)

Lite.sprucken.i.kanten.

På senare tid har jag kommit fram till att det varit för mycket på gång runt mig.

Det är inte skolan och jobbet som stört mig, tycker jag har rätt bra koll på det även om skolan stressar ibland med alla sina deadlines.

Det är mest relationer runt mig som fått mig att gå sönder lite.

Jag har blivit lite sprucken i kanten och jag har märkt att det inte går att fixa med plåster.

Behövs mer varaktigt skydd, som håller längre och inte bara för stunden.

Har känt mig i stort behov av mina vänner.

Kanske i lite för stort behov.

Vill inte vara en jobbig person som ältar saker och ting, men det har blivit så på senast.

För ett par helger sen hände dock något som fick mig att inse att vissa personer helt enkelt inte är värda min tid och energi, hur mycket jag än skulle tycka om dem och se deras bra sidor, så finns det sidor hos dem som tar min energi. Tar mer än de ger.

För att citera Melissa Horn;

Jag har alltid hållit hårt om dom jag inte orkat med.

Nu, tack vare vänner och nyfunna vänner, som orkat med mig, så har jag kunnat släppa detta och sett att jag helt enkelt inte kan finnas där för alla, fast jag vill det.

Nu hoppas jag bara att jag på nått vis kan reparera mina spruckna kanter och bli hel igen.

Visst kommer det alltid lämna spår av sprickorna, men dem kan man vända till något positivt, som jag gjort så många gånger förr.

Det löser sig nog till sist.

 

Stress.press.och.onödiga.personer.

Börjat bli vår o härligt.

Men stressad är jag för det.

Finns massor i mitt liv som stressar mig just nu.

Massa deadlines.

Jobb.

"Olösta" relationer.

Pengar.

Framtid.

 Allt!

Vad skulle man inte ge för lite ro i själen?

 

Vad.är.det.med.män.egentligen?

Jag blir konfys.

Jag har aldrig ansett mig vara särskilt attraktiv.

Har väl aldrig varit speciellt populär heller, iaf inte om man tänker utseendemässigt.

Men nu plötsligt dyker det upp komplimanger både härifrån och därifrån.

Många verkar bli upphetsade av mig..

Why?!!

Vad är det jag gör?

Vad jag vet gör jag ingenting.

Det är smickrande ibland, samtidigt som det blir lite jobbigt emellanåt.

Vissa personer vet jag att också bryr sig om mig som person.

Faktiskt tycker om mej för den jag är.

Jag är inte den lättaste personen att ha att göra med, men vissa gillar det.

Andra verkar bara vilja "ha mig" och bryr sig inte desto mer.

Det sistnämnda tar ont.

Vad är det för fel på er män?

Varför gör ni sånt?

Det är inte direkt beundransvärt.

Bara jävligt äckligt.

Töntar.

USCH!

*Hytter med näven och går och lägger sig*


Måste kanske nämna att det jag tycker är äckligt är då killar bara tänker på en som ett objekt och inte bryr sig om det som finns på insidan alls utan bara vill ha en för att de tycker man e fin på utsidan.
SÅNT avskyr jag!

Om de bryr sig om en på insidan också, så det är en heelt annan story. :)

Rätta.vägen.för.mig?

Idag lade jag upp denna bild på fb:

 

Första reaktionen var stark.

Jag gjorde narr av denna grupp, personer som faktiskt skulle gå på det här.

Jag blev lite ställd.

För det gjorde jag ju inte alls, inte i mitt huvud!

Var aldrig min mening.

Meningen till att jag la upp bilden var att jag tyckte upplägget var rätt skrämmande.

Skulle reagerat lika om det stått Oprah, Gandalf eller typ "Become a gay man trainingschool" utan en humoristisk underton. sånt här skrämmer mig lite faktiskt.

Efter en lång het diskussion (där jag faktist inte var så aktiv själv), så började jag fundera.

Varför skrämmer sånt här mig?

Jag har varit på ett flertal kristna möten. Inte för att jag varit eller är kristen, men för att jag har velat se hur det går till. Jag har ALLTID fått samma obehagskänsla.

Känslan av att alla i rummet är hjärntvättade. Det känns som nån form av sekt. De blir lyriska av att sjunga om Gud och Jesus. Ställer sig upp och klappar händerna.

USCH!

Samma känsla fick jag dock då jag var på ett stort möte som "pyramid-företaget" Amway höll i Helsingfors. Jag sålde inte själv produkter, men funderade på att börja. Iaf tror jag det var där. Massa folk som samlats för att höra om hur bra de hade lyckats med Amway försäljningen, hur mycket de tjänat. Alla försäljarna var som en stor familj etc etc.

USCH!

Obehagskänslorna som sköljde över mig var exakt samma som jag fick på dessa andliga Jesusmöten.

Fick lite smått panik, ville bort, fort!

Kändes som att de skulle hjärntvätta mig, jag skulle bli fast.

Den känslan alltså.

FY!

Då jag började fundera på dessa känslor igen en gång så kom jag på det.

Så uppenbart egentligen.

Vissa VILL och behöver denna gemenskap. Vissa behöver sin tro för att överleva, komma vidare.

Vissa behöver få känna att de hör hemma någonstans, att något/någon finns där.

Nu sitter jag dock inte och jämför försäljning med att vara troende, utan bara den gemenskap som dessa båda verkar erbjuda.

Själv suktar jag efter värme och kärlek.

Älskar närhet.

Någon att sova med.

Älska med.

Någon som smeker mej på ryggen, eller leker med mitt hår.

Någon att trycka sig upp emot och få känna sig trygg hos.

Samtidigt vill jag va ensam.

Vill vara fri.

Känna att jag inte är bunden till något eller någon.

Efter att ha bott nästan ett halvår i Vasa, ensam, och efter att ha kommit över en stor tröskel av jobbiga känslor, så har jag sakta men säkert börjat hitta den jag vill vara.

Jag är dock hela tiden på flykt från närheten, samtidigt som jag så innerligt gärna vill känna den.

Jag har hittat något som lite dämpar detta.

Konsten.

Min inspiration har kommit tillbaka och blommar som aldrig förr.

Det är DEN jag saknat.

Klart jag vill känna närheten till nån.

Kanske samma person, kanske flera.

Att leva ensam är dock något som är rätt för mig just nu.

Kanske jag har andra behov om något år?

Det får ju tiden utvisa.

*flumm flumm*

 

Livet.fullt.av.komplimanger.

Ibland är det bara en liten sak som kan lyfta ditt humör.

Ett par små ord.

 Nått snällt.

 

På senaste tiden har jag fått så många komplimanger.

Dels för min kropp och mitt utseende, vilket värmer en föredetta kroppshatare,

men också komplimanger om mig själv som person.

 

Jag har aldrig haft höga tankar om mig själv.

Inte direkt tyckt jag sett så bra ut.

Inte tyckt jag är så speciell egentligen.

 Nu får jag höra allt oftare hur fin kropp jag har, fint hår, ögon osv.

Hur kan jag inte ha sett det??

Jag får också höra hur bra jag är som person, positiv, förstående, rolig osv.

Igår fick jag även höra att jag är precis en sådan tjej som man vill ha som flickvän.

Vissa säger att de tycker om mig.

Shit va de värmer!!

 

Jag kan va lite udda o konstig,

men vissa uppskattar tydligen det också.

Tack!!

Ni e fina ni med <3

:)

Spännande.möten.och.skägg.och.Martin.Buber.

Har börjat komma in i livet här i Vasa.

Börjat få kontakt med folk.

Fler spännande möten på kommande.

 

Tror vi börjar ikväll med att dricka vin och diskutera Martin Bubers funderingar.

Jag skulle SÅ ha velat träffa Buber.

Jisses vilka intressanta flummiga funderingar han hade!

Tänk att man stöter på något häftigt i skolan också.

Endast jag på min klass som föll för Buber dock, man kan ju undra varför.

Kan ju ha varit hans ståtliga skägg som lockade.

Har hört kvinnor gillar sånt.

;)

 

 

 

I.feel.pretty.I.know!

Har ett enormt sug efter uteliv idag.

Väntar på helgens eskapader!

Musik, dans & vänner.

A perfect combo!

When I use some make up and I dress up nothing compares to me!

I FEEL PRETTY I KNOW!

Dope stars inc. - "Fast&beautiful"

Lyssna!

Sjung.så.alla.ser.

Har haft tre känslostormiga månader.

Varken vetat ut eller in.

Nu plötsligt kommer jag på mig själv med att känna mig så otroligt levande!

IGEN!!

Att sitta hemma och måla till bra musik,

eller ta en promenad, lyssna på musik och sjunga med.

Dansa ensam hemma,

eller varför inte på krogen?

Le åt en främling.

Mysa.

 

Jag blir så otroligt glad i själen.

 

Jag är definitivt på topp just nu!

Snart kanske man trillar ner från toppen igen,

men den dysterheten får jag ta itu med då.

 

:)

 

 

Helt.random.helt.superbt!

Vissa dagar/kvällar/nätter kan bli helt annat än vad man tänkt sig.

Hur underbart är inte det?!

Plötsligt händer det något oväntat, eller så möter man någon oväntad,

eller så blir de bara bra helt enkelt!

SÅ ska de va gott folk, så ska de va!

Att planera för mycket blir oftast inte bra alls.

För stora förhoppningar som sedan krossas.

Random is the shit!

Om jag skulle ha mod nog och inte vara så paranoid av mig så skulle jag gå ensam till krogen.

Vem vet vad som kunde hända eller vem man skulle möta!?

Livet är så spännande hörni!

Det har varit rätt känslosamt och energi krävande att leva på sista tiden,

men things are looking up!

Kanske har jag övertaget igen.

Vi får se!

Nu ska jag bara leva livet.

Umgås med konstiga och intressanta personer.

Måste hitta mer vasa vänner som kan göra livet mer random och busigt med mig.

 E ni me?

 ;)

 

Vad.har.jag.lärt.mig.på.detta.år?

Snart är det dags igen.

Ett år till av mitt liv har förflutit.

Intensivt var det.

Imorgon blir jag 27 år.

Trots att jag är i en ålder närmare 30 än 20,

så känner jag mig väldigt ung.

Jag ser ung ut, beter mig ungdomligt, har ungdomlig stil, jag utstrålar ungdom.

Även om detta är fallet, så har jag erfarenheter och mognad som en 27 åring.

På vissa plan kanske mer än andra.

Jag har upplevt ganska mycket.

Jag är glad för det.

Även om vissa saker är av sådan art att jag önskar att ingen behövde uppleva det samma.

Men man måste se positivt.

Alltid har man tagit med sig något.

Detta år som 26 åring har varit väldigt intensivt.

Jag har gått från att bo i Jakobstad, pendla till vasa varje dag, vara lätt rastlös och ledsen,

till att nu bo i Vasa, studera och jobba som en tok, har hittat inspirationen att måla igen, träffat nya härliga människor osv.

Planer på ett liv nån annanstans finns också.

Vi ska se vart det bär.

Mitt år som 26 åring har gett mig en enorm styrka.

Nu kommer min envishet till sin rätt.

Håll tummarna för att mitt år som 27 åring också blir intensivt.

 Jag vill uppleva saker.

Vill leva.

:)