Bit.för.bit.

Mina inlägg handlar oftast om ganska samma sak.

Min osäkerhet och mina rädslor, blandat med frustration och drömmar om att börja om.

Jag skrev här för ett tag sen att jag skulle börja mitt nya liv.

Sluta nedvärdera mig själv.

Visa vem jag är och vara stolt.

Till viss del har jag väl lyckats.

Till viss del inte.

Bit för bit.

Dag för dag.

Jag känner mig lite säkrare på att jag är bra som jag är.

Dock finns det personer jag är orolig för att inte tycker jag är tillräcklig.

Personer som har börjat betyda för mycket.

Jag träffar dem och de gör mig svag.

På ett bra sätt mitt i allt elände.

Varje möte är en tävling.

En tävling mellan mig själv och mina rädslor.

Vem vinner?

Bit för bit.

 Gång för gång.

Det finns personer som verkligen har förmågan att trycka ner mig.

Utan att egentligen göra så mycket.

Dessa personer har dock börjat försvinna ur mina tankar.

Visst tänker jag på dem med värme ibland.

Men så minns jag kylan och de vassa knivbladen i hjärtat.

Då minns jag.

Jag är värd bättre.

Bit för bit.

Tanke för tanke.

Har haft otroligt svårt att sova i tre veckors tid.

Det gör det också svårt att slappna av.

Vissa saker blir större och farligare än de skulle behöva bli.

Brist på sömn förstör mycket det med.

 Men jag kommer igen.

Bit för bit.

Andetag för andetag.

Mitt nya liv har dock fått en början.

Tar en dag i taget, ett steg åt gången.

Det må vara små steg, men ett nytt liv kan inte stressas fram.

Mitt tänkande och analyserande kan definitivt gå till överdrift.

Det tar så mycket energi.

Det förstör så mycket.

Men jag har blivit bättre.

Jag kommer bli ännu bättre.

Bit för bit.

Steg för steg.

It's not always easy to be what you want to be.

But dreaming is easy.

Live life like it was a dream.

Wild and free.

Powerful.

Strong.

Guldkornen.i.mitt.liv

Jag är inte religiös.
Tror inte på nån gud.
Jag tror dock på "ödet".
Något sker av en anledning.
Vissa personer kommer in i ditt liv då du som mest behöver just dem.

Nu tänker jag på de guldkorn som funnits i mitt liv en längre tid, och de guldkorn som kommit in i mitt liv detta år.
Ni vet inte hur tacksam jag är och jag kan vara dålig på att visa det pga inre rädslor.

Tack för att ni tar mig för den jag är.
Tack för att ni hjälpt mig tillbaka.
Tack för att ni hjälpt mig hela.
Tack för att ni bit för bit klistrat ihop denna krossade porslinsdocka.
Utan er vore jag krossad, uppsopad och bortkastad, med bitarna i en enda röra.
Tack för att ni är ni.
Tack för att ni finns <3

Mitt.nya.liv.

Jag nedvärderar mig hela tiden.
Jag är osäker och visar den osäkerheten för mycket.
Då jag är berusad kommer mitt rätta jag fram.
Vissa personer som jag litar på ser även min rätta sida då jag är nykter.
Vissa personer, med vilka jag inte känner mig "hotad", får också se denna sida direkt.
Andra, som jag vill ska se den rätta sidan, får vänta länge på den riktiga isa.
Det brukar de inte orka.
vilket gör att jag förlorar dem.
Nu har jag dock bestämt mig.
Jag skall försöka visa mitt riktiga jag och inte skämmas och skrämmas över det.
Har förlorat för många bra personer på min livsresa pga mina rädslor.
Det är slut me det nu.

Se mig. Hör mig. Känn mig.

Give.me.time.and.tell.no.lies.

Tid.

De e nått som jag behöver.

För att komma ur mitt skal.

Visa vem jag är.

Vara den som jag är och kan vara.

Vissa människor lockar detta ur mig tidigt.

Vissa känner jag att jag kan lita på.

Ibland har jag varit svag och blottat mitt inre även åt personer som inte går att lita på.

Aj.

Det har tagit ont.

Jag har krupit djupare in i mitt skal.

Försvunnit.

Brytits ned.

Men jag kommer alltid tillbaka.

Jag är stark.

Trots att jag är liten.

Vissa tror att jag skall gå sönder av sanningen.

Men det gör jag inte.

Jag går sönder av lögner.

Jag känner på mig då folk är oärliga.

Men jag vill tro det bästa om dem ialla fall.

Aj.

Det bränns.

Sticks.

Känns.

Men jag kommer alltid tillbaka.

Alltid!

Kanske lite mer försiktig än vanligt.

Men det löser sig.

Har många runt mig som verkligen uppskattar mig.

Det hjälper mig att klara av de personer som utnyttjar mig.

Jag är lite naiv.

Men det kommer jag säkert alltid vara.

Vill vara.

Lite.

Jag är lite inåtvänd.

Så är det bara.

Ge mig tid.

Du kommer kanske gilla vad som kommer fram.

Det som göms i snö..

..or whatever.

Jag är kall på utsidan,

men brännande het på insidan.

Du lär märka det.

Ge mig bara tiden att visa dig.

 

Funderingar.och.resfeber.

Har varit lite emotionellt upp och ner den senaste tiden.

Mycket på gång med flytt och resa osv.

Funderingar kring vissa personer.

Funderingar angående min framtid.

Vill ta de lite mer lugnt.

I.need.it.

Vissa saker verkar inte gå som jag vill,

men vad kan jag åt det?

Inte jag som styr denna gång.

Jag kan bara vara den jag är,

med allt vad det innebär

och personerna i min närhet får antingen ta det,

eller sen helt enkelt inte.

Jag ska väl inte behöva ändra på mig för andra?

Efter resan har jag en del att ta reda på.

Får se hur det går..

Känns som att jag hoppas förgäves. 

Huvudet.fyllt.av.oro.

Är mer hel än jag varit på länge,

men mer sprucken i kanten än jag varit förr.

Mitt 2013 började inte så väldigt bra.

För många djupa och taggiga känslor på en och samma gång.

För många slag i magen och nålar i hjärtat.

För många besvikelser och sorger.

Men det blev bättre!

Känner dock av alla dessa taggar, slag och nålar än.

Det förföljer mig i allt jag gör och allt jag vill göra.

I allt jag hoppas på och i allt jag aldrig trodde kunde ske.

Det sticker och trycker och river och sliter.

Mitt huvud är ett kaos.

Igen.

Hur ska jag kunna börja på något nytt, när det onda och gamla förföljer mig än?

Finns fina personer som jag vill lära känna på djupet.

Som jag vill ska finnas i mitt liv på ett eller annat sätt.

Jag kan dock inte släppa in dem, inte låta dem se vem jag är.

Jag vill, men jag är fast.

Sanningen är att jag inte ens vet om de vill ha mig i sitt liv.

Kanske de inte orkar vänta på att jag skall lossa på repet?

Kanske jag borde berätta för dem?

Kanske jag skrämmer iväg dem för gott om jag berättar?

Antingen är jag för på, eller för av.

Jag verkar inte ha ett mellanläge.

Det är svårt.

Vad skall jag göra för att denna/dessa personer ska förstå att jag vill ha dem i mitt liv?

Om.hemliga.beundrare.

Ett tag sen jag skrev nu.

Har känt att jag inte behövt skriva av mig, samtidigt som mina tankar alltid bildar blogginlägg i mitt huvud utan att jag får dem nedskrivna.

Så jag tänkte att det kanske är dags att skriva ner några tanker och funderingar igen innan mitt huvud går sönder av alla tankar.

På senaste tiden har jag fått höra mycket om att jag umgås med otippade personer, att jag är konstig och fnittrig. Det är dock saker jag redan vetat om så det kom inte direkt som en chock för mig att höra om det, men lite kul ändå.

Det som dock har kommit lite som en överraskning, en bra chock, är att jag tydligen har hemliga beundrare. Inte så att de kanske är kära i mej, utan de tycker jag är cool!

Fick mej att tappa hakan och nästan fälla en liten tår.

Är det faktiskt någon som ser på mig på det sättet?

Det är ju inte som att jag gör något speciellt, eller försöker vara något speciellt, jag är ju bara den jag är, har den stil jag har för att det känns rätt.

*sniff*

Glad i själ och hjärta <3

Jag har faktiskt aldrig trott att någon tycker jag är cool eller speciell på nått vis.

  Men dessa personer verkar finnas där ute.

Tack!

:)

I mina ögon är jag alltid under alla andra.

Jag känner mig rätt ointressant och oattraktiv i jämförelse med andra.

Man ska ju inte jämföra sig med andra, men jag är van att göra det så det går liksom per automatik.

Känner också ofta att folk inte är speciellt intresserade av mig som person.

Kanske av mitt utseende, vilket jag inte heller förstår, men inte av mig; Isa.

Kanske jag i och för sig har mig själv att skylla till viss del.

Jag brukar ju inte direkt visa vem jag är åt alla.

Inte till först.

Vågar inte.

Tänk om de inte gillar mig, den jag verkligen är?

Dessa bitande rädslor för att inte räcka till tar kål på mig och min själ.

Jag kommer säkert vara rädd väldigt länge ännu, rädd för att personer jag bryr mig om inte skall tycka att jag är tillräcklig, att jag inte är någon de bryr sig om, men dessa hemliga beundrare ger mig i alla fall lite hopp.

Kanske det finns personer där ute som gillar mig för den jag är och tar sig tiden att se bakom min fasad, min Mårran akt?

Jag hoppas, jag tror.

<3