Är.jag.konstig?

Jepp.

Jag, som så många andra, har konstaterat att, jepp, jag är konstig!

Dock inte något som jag ser som något dåligt, tvärtom..

Jag gillar det

 

Har på senaste tiden flera gånger fått höra:

 

"Jag har aldrig träffat en 27-åring som..."

 

Då jag hör min ålder får jag nästan ta mej en funderare.

Är jag så "gammal" faktiskt?

Kommer aldrig förstå att jag är i den ålder som jag är i.

Kommer va en evig 21-åring,

med en viss livserfarenhet som andra 21-åringar inte har hunnit skaffa sig.

Skönt så.

Frågade min kompis för nån dag sedan om han tycker jag är konstig.

Han svarade att jag nog är lite konstig, men på ett bra sätt!

Han jämförde mig med lutfisk och memma.

Antingen gillar man de inte, men gillar man de så tycker man det är jätte gott!

Tyckte det var en så fin förklaring :)

Man behöver inte gilla mig, det är helt ok om nån inte gör det.

De som inte gillar mig är antagligen personer som jag aldrig skulle umgås med i alla fall.

 

Det enda jag har märkt att jag borde ändra på är mitt funderande.

Borde ta det lite mera chill.

Kommer alltid vara en fundersam person, det är lixom i min natur.

Dock har det på senaste tiden hänt så mycket, saker som gjort mej extremt fundersam.

Det har varit galet jobbigt.

Bestämde mig för någon dag sen att jag skulle börja ta det lite mera chill..hittills har det fungerat!

Hoppas det håller i sig :)

 

*flum flum*

 

 

 

Funderingar.över.pinsamheter.och.Furu.

Är en orolig själ.

Alltid varit, kommer alltid att vara antar jag.

Jag funderar och analyserar för mycket.

I helgen var jag igen och festade till det lite väl mycket.

Dagen efter kändes det som jag gjort en massa pinsamma saker, vilket jag poängterade då vi diskuterade saken med ett par vänner.

Jag fick då höra:

"Du tycker ju allt du gör e pinsamt!"

Då kom ja fram till att, ja, de gör ja ju!

Alltid då jag gjort något, som inte är saker jag brukar göra, mot någon i fyllan, så känns det jobbigt och pinsamt. Det gäller då mest om det är personer jag är bekant eller vän med.

Jag borde chilla lite mer.

Varför få ångest för något man gjort på fyllan, om det inte är så att man faktiskt ställt till det totalt?

Onödigheter!

Det som jag dock inte tycker var pinsamt att jag gjorde, vilket kan bero på att jag inte känner honom, är att jag sa till Fredrik Furu att han har ful mustasch.

Men..det har han ju?!

Nee, var och en med sitt..men..tyckte det var lite skoj.

;)

Lite.sprucken.i.kanten.

På senare tid har jag kommit fram till att det varit för mycket på gång runt mig.

Det är inte skolan och jobbet som stört mig, tycker jag har rätt bra koll på det även om skolan stressar ibland med alla sina deadlines.

Det är mest relationer runt mig som fått mig att gå sönder lite.

Jag har blivit lite sprucken i kanten och jag har märkt att det inte går att fixa med plåster.

Behövs mer varaktigt skydd, som håller längre och inte bara för stunden.

Har känt mig i stort behov av mina vänner.

Kanske i lite för stort behov.

Vill inte vara en jobbig person som ältar saker och ting, men det har blivit så på senast.

För ett par helger sen hände dock något som fick mig att inse att vissa personer helt enkelt inte är värda min tid och energi, hur mycket jag än skulle tycka om dem och se deras bra sidor, så finns det sidor hos dem som tar min energi. Tar mer än de ger.

För att citera Melissa Horn;

Jag har alltid hållit hårt om dom jag inte orkat med.

Nu, tack vare vänner och nyfunna vänner, som orkat med mig, så har jag kunnat släppa detta och sett att jag helt enkelt inte kan finnas där för alla, fast jag vill det.

Nu hoppas jag bara att jag på nått vis kan reparera mina spruckna kanter och bli hel igen.

Visst kommer det alltid lämna spår av sprickorna, men dem kan man vända till något positivt, som jag gjort så många gånger förr.

Det löser sig nog till sist.

 

Stress.press.och.onödiga.personer.

Börjat bli vår o härligt.

Men stressad är jag för det.

Finns massor i mitt liv som stressar mig just nu.

Massa deadlines.

Jobb.

"Olösta" relationer.

Pengar.

Framtid.

 Allt!

Vad skulle man inte ge för lite ro i själen?

 

Vad.är.det.med.män.egentligen?

Jag blir konfys.

Jag har aldrig ansett mig vara särskilt attraktiv.

Har väl aldrig varit speciellt populär heller, iaf inte om man tänker utseendemässigt.

Men nu plötsligt dyker det upp komplimanger både härifrån och därifrån.

Många verkar bli upphetsade av mig..

Why?!!

Vad är det jag gör?

Vad jag vet gör jag ingenting.

Det är smickrande ibland, samtidigt som det blir lite jobbigt emellanåt.

Vissa personer vet jag att också bryr sig om mig som person.

Faktiskt tycker om mej för den jag är.

Jag är inte den lättaste personen att ha att göra med, men vissa gillar det.

Andra verkar bara vilja "ha mig" och bryr sig inte desto mer.

Det sistnämnda tar ont.

Vad är det för fel på er män?

Varför gör ni sånt?

Det är inte direkt beundransvärt.

Bara jävligt äckligt.

Töntar.

USCH!

*Hytter med näven och går och lägger sig*


Måste kanske nämna att det jag tycker är äckligt är då killar bara tänker på en som ett objekt och inte bryr sig om det som finns på insidan alls utan bara vill ha en för att de tycker man e fin på utsidan.
SÅNT avskyr jag!

Om de bryr sig om en på insidan också, så det är en heelt annan story. :)

Rätta.vägen.för.mig?

Idag lade jag upp denna bild på fb:

 

Första reaktionen var stark.

Jag gjorde narr av denna grupp, personer som faktiskt skulle gå på det här.

Jag blev lite ställd.

För det gjorde jag ju inte alls, inte i mitt huvud!

Var aldrig min mening.

Meningen till att jag la upp bilden var att jag tyckte upplägget var rätt skrämmande.

Skulle reagerat lika om det stått Oprah, Gandalf eller typ "Become a gay man trainingschool" utan en humoristisk underton. sånt här skrämmer mig lite faktiskt.

Efter en lång het diskussion (där jag faktist inte var så aktiv själv), så började jag fundera.

Varför skrämmer sånt här mig?

Jag har varit på ett flertal kristna möten. Inte för att jag varit eller är kristen, men för att jag har velat se hur det går till. Jag har ALLTID fått samma obehagskänsla.

Känslan av att alla i rummet är hjärntvättade. Det känns som nån form av sekt. De blir lyriska av att sjunga om Gud och Jesus. Ställer sig upp och klappar händerna.

USCH!

Samma känsla fick jag dock då jag var på ett stort möte som "pyramid-företaget" Amway höll i Helsingfors. Jag sålde inte själv produkter, men funderade på att börja. Iaf tror jag det var där. Massa folk som samlats för att höra om hur bra de hade lyckats med Amway försäljningen, hur mycket de tjänat. Alla försäljarna var som en stor familj etc etc.

USCH!

Obehagskänslorna som sköljde över mig var exakt samma som jag fick på dessa andliga Jesusmöten.

Fick lite smått panik, ville bort, fort!

Kändes som att de skulle hjärntvätta mig, jag skulle bli fast.

Den känslan alltså.

FY!

Då jag började fundera på dessa känslor igen en gång så kom jag på det.

Så uppenbart egentligen.

Vissa VILL och behöver denna gemenskap. Vissa behöver sin tro för att överleva, komma vidare.

Vissa behöver få känna att de hör hemma någonstans, att något/någon finns där.

Nu sitter jag dock inte och jämför försäljning med att vara troende, utan bara den gemenskap som dessa båda verkar erbjuda.

Själv suktar jag efter värme och kärlek.

Älskar närhet.

Någon att sova med.

Älska med.

Någon som smeker mej på ryggen, eller leker med mitt hår.

Någon att trycka sig upp emot och få känna sig trygg hos.

Samtidigt vill jag va ensam.

Vill vara fri.

Känna att jag inte är bunden till något eller någon.

Efter att ha bott nästan ett halvår i Vasa, ensam, och efter att ha kommit över en stor tröskel av jobbiga känslor, så har jag sakta men säkert börjat hitta den jag vill vara.

Jag är dock hela tiden på flykt från närheten, samtidigt som jag så innerligt gärna vill känna den.

Jag har hittat något som lite dämpar detta.

Konsten.

Min inspiration har kommit tillbaka och blommar som aldrig förr.

Det är DEN jag saknat.

Klart jag vill känna närheten till nån.

Kanske samma person, kanske flera.

Att leva ensam är dock något som är rätt för mig just nu.

Kanske jag har andra behov om något år?

Det får ju tiden utvisa.

*flumm flumm*

 

Livet.fullt.av.komplimanger.

Ibland är det bara en liten sak som kan lyfta ditt humör.

Ett par små ord.

 Nått snällt.

 

På senaste tiden har jag fått så många komplimanger.

Dels för min kropp och mitt utseende, vilket värmer en föredetta kroppshatare,

men också komplimanger om mig själv som person.

 

Jag har aldrig haft höga tankar om mig själv.

Inte direkt tyckt jag sett så bra ut.

Inte tyckt jag är så speciell egentligen.

 Nu får jag höra allt oftare hur fin kropp jag har, fint hår, ögon osv.

Hur kan jag inte ha sett det??

Jag får också höra hur bra jag är som person, positiv, förstående, rolig osv.

Igår fick jag även höra att jag är precis en sådan tjej som man vill ha som flickvän.

Vissa säger att de tycker om mig.

Shit va de värmer!!

 

Jag kan va lite udda o konstig,

men vissa uppskattar tydligen det också.

Tack!!

Ni e fina ni med <3

:)