Vilsna.dagar.

Hjärnan går på högvarv.

Nått är fel,

men allt är rätt.

Vad händer?

Varför kan jag inte slappna av?

Kommer allt förstöras nu?

Är det mitt fel?

Känslan av att vilja fly är stark.

Flykten gör mej fri,

men då jag stannar upp är jag fast igen.

Mer knäckt än innan.

Men jag vill inte fly.

Jag vill vara med dig.

Låt mig inte fly.

Jag älskar dej.

<3

Jag.är.som.en.smygande.elefant.

*krasch*

*knak*

*brak*

*Kaduns*

Ibland är jag bara som en elefant.

En liten sådan.

Ibland väldigt smidig,

men oftast kraschar jag in i saker.

Det brakar och knakar.

Det går söndar.

Jag lagar.

Något trycks ihop,

jag försöker få tillbaka det till normalt igen.

Men oftast är jag bara en liten klumpig elefant,

med viljan att vara perfekt.

Men jag har förstått att jag bara kan vara jag,

på gott och klumpigt ont.

*kaboombraak*

För.mycket.för.liten.

Ibland hopar sig allt.
Det behöver inte vara negativt,
men en klump trots allt.
En klump som sätter sig i magen.
En klump som lägger sig på dina axlar och tynger dej neråt mot marken.
Även om lyckokänslan finns där,
så är det en klump.

Jag väntar på min semester, då jag får ta mej ut i världen.
Ut på äventyr med den person som betyder mest just nu.
Kanske jag kastar mig ut ur ett plan igen.
Jag känner att allt fint och bra i mitt liv har börjat bli till en klump.
Jag behöver känna friheten.
Frihet i form av luft under vingarna.
Sen är jag som ny igen.

Alla behöver vi koppla bort vardagen ibland. Snart sker det. Interrail 2014, fallskärmshoppning, frihet. Alla behöver vi fylla på vårt energilager ibland, även du. :)

Huvudvärk.och.ond.själ.

Det skriker.

Ömmar.

Tar ont.

Verkligheten finns inte.

Overkligheten tar över.

Känslan av att vara borttappad förgör.

Jag vill vara perfekt.

Jag vill tappa bort mig själv,

så att andra kan bli nöjda.

Bit för bit suddas jag ut.

Avsked.

 

*

 

Mitt huvud dunkar.

Hjärtat slår så hårt att jag tror det skall gå sönder.

Min onda själ tar tag om mig.

Smärtan gör mig nollställd.

Jag vill gömma mig.

Men alla ser mig,

fast ändå inte.

De ser mitt trubbiga skal,

men inte mitt inre.

Längtan.

Kaos.

 

Hoppfull.

Jag är skeptisk,

men hoppfull.

Lycklig,

men orolig.

Min själ spritter.

Min hjärna går på högvarv.

Det är så vant,

men så ovant.

 

Jag vill vända mig ut och in,

så mitt innersta är synligt.

Kanske det är lättare då.

 

Tror jag behöver tid.

 Men har jag tid till det?

 

*ångest*

Spöken.finns.

Spöken.

De finns.

De lever.

De kommer fram då du minst anar det.

De tar tag i dig.

De förvrider huvudet på dig.

De tar allt de får.

De suger musten ur dig.

De jagar dej.

De tar strypgrepp.

Du tappar bort dig själv.

Du tappar bort alla andra.

Du försöker få tag i något som finns,

men de finns inte.

Luften tar slut.

Du får panik.

*

Du känner andetag.

Det är inte dina.

Du vill gömma dig.

Men det går inte.

Det trygga täcket som gömde dig då du var liten,

det är ihåligt..

Du vill bara försvinna.

Du blundar.

Slutar andas.

Dör.

 *

Spöken finns.

Kanske inte som i sagorna,

men i ditt huvud.

De finns där,

tar sakta kål på dig.

Ångesten tar över.

Du dör sakta.

Bit för bit.

Dag för dag.

Panik.

*

Ta kommando över spökena,

innan det är för sent.

Ta tag i ditt liv,

innan den sista droppen torkar ut.

Ta vara på dig.

<3

 

Do.I.wanna.know?

Osäkerhet.

Tidlöshet.

Framtid.

Dåtid.

Ändlöshet.

*

När ska jag lära mig,

att allt ordnar sig till slut?

När ska jag lära mig,

att det löser sig?

När skall jag förstå,

att det är bäst så.

*

Jag känner smärta,

även om jag känner lycka.

Jag känner oro,

även om jag är lugn.

*

Jag kan inte hjälpa att jag är den jag är.

Jag kan bara vara mitt bästa jag.

Vem vill du att jag skall vara?

Vill jag veta?