Huvudet.fyllt.av.oro.

Är mer hel än jag varit på länge,

men mer sprucken i kanten än jag varit förr.

Mitt 2013 började inte så väldigt bra.

För många djupa och taggiga känslor på en och samma gång.

För många slag i magen och nålar i hjärtat.

För många besvikelser och sorger.

Men det blev bättre!

Känner dock av alla dessa taggar, slag och nålar än.

Det förföljer mig i allt jag gör och allt jag vill göra.

I allt jag hoppas på och i allt jag aldrig trodde kunde ske.

Det sticker och trycker och river och sliter.

Mitt huvud är ett kaos.

Igen.

Hur ska jag kunna börja på något nytt, när det onda och gamla förföljer mig än?

Finns fina personer som jag vill lära känna på djupet.

Som jag vill ska finnas i mitt liv på ett eller annat sätt.

Jag kan dock inte släppa in dem, inte låta dem se vem jag är.

Jag vill, men jag är fast.

Sanningen är att jag inte ens vet om de vill ha mig i sitt liv.

Kanske de inte orkar vänta på att jag skall lossa på repet?

Kanske jag borde berätta för dem?

Kanske jag skrämmer iväg dem för gott om jag berättar?

Antingen är jag för på, eller för av.

Jag verkar inte ha ett mellanläge.

Det är svårt.

Vad skall jag göra för att denna/dessa personer ska förstå att jag vill ha dem i mitt liv?