Det.känns.men.jag.vet.inte.hur.

Jag känner att jag fått lite mera svar.

Lite mera insikt.

Lite mera kött på de tunna benen.

Men ändå känner jag mig lite borta.

Inte riktigt säker.

Vad är det jag skall känna?

Finns en del i mitt liv som gjort mej glad på sista tiden.

Förvirrad ibland.

Mest glad.

Just nu känns det som förvirringen börjat släppa.

Jag tror jag vet svaret.

Det kanske inte var som jag ville.

Men är det mitt fel?

Eller är felet helt enkelt ingens?

Får fortsätta på denna väg o se vart den leder.

Antagligen leder den inte till något speciellt.

Antagligen tar vägen slut i något skede och jag måste byta riktning.

Men det återstår att se.

Just nu är det väl ganska bra som det är.

 

Det.stormar.i.mitt.huvud.

Det blåser omkring så många tankar i mitt huvud.

Ibland blixtrar det till och blixten skär igenom mig.

Ibland har jag svårt att se vad jag skall göra, känna tro pga all dimma.

Ibland piskar regnet mig i ansiktet så hårt att det tar ont.

Ibland är stormen rätt lugn, rätt sansad, rätt jag.

Ibland är stormen så hård att jag måste kämpa för att hålla mig på fötter.

Denna tankestorm är fylld av tankar om vad jag borde göra, borde ha gjort och vill göra.

Vad jag vill sak ske, vad jag inte vill ska ske och vad jag är rädd för att ska ske.

Just nu är jag lite rädd.

Lite glad.

Lite liten.

Men ganska stor.

Vad ska jag göra?

Det finns en del i mitt liv som gör mig rätt glad.

Men jag vet inte om jag skall våga tro att det är hållbar glädje.

Mina tankar stormar.

Jag tar ett steg framåt och två tillbaka.

När skall jag våga ta steget fullt ut?

 När skall stormen lätta och tankarna börja klarna?

Finns det ett sådant stadie?

När, var, hur skall jag få lugnat denna storm?

Hör mig. Se mig. Känn mig.

  

Har jag hittat skyddet mot stormen?

Eller kommer stormen bli hårdare?

Snart kanske jag vet.

Men vill jag veta?

...

Att.berätta.sina.innersta.känslor.

Det känns som att slita upp något.

Något igenblockerat.

Något låst.

Något som jag helst inte vill öppna.

Något som kan vara så skönt, men som kan ta så ont samtidigt.

Det kan bli riktigt bra,

men risken finns att det bara tar mer ont.

Skär.

River.

Sliter.

Ångest.

Död.

Men vad som än händer,

så kommer jag överleva.

Jag överlever alltid.

Även om ärren i själen har blivit många med åren.

Många och stora.

Men med tiden bleknar de lite och jag kan fortsätta.

Orka.

Finnas.

Leva.

Jag är dock rädd.

Orolig.

Hopplöst och förtvivlat.

Men vad som än händer,

så kommer jag överleva.

Jag har inga andra alternativ.

Jag är inte den som ger upp så lätt.

I så fall hade jag nog kastat in handduken redan.

Men icke.

:)

Lägg.hormonerna.på.hyllan.och.chilla.

Tror jag fått en hormonöverdos.

Det är antingen upp eller ner.

Bra eller dåligt.

Jag blir galen!!

Jag tror jag redan kan va lite galen?

..men vem är nu inte lite galen i och för sig.

Nee.

Jag är bara lite emotionell just nu.

Kanske man måste få va.

Varit ett intensivt år so far.

Känns som att det kan komma va det ännu.

Förhoppningsvis blir det i alla fall inte tråkigt.

Hatar då livet blir för stilla.

Vill ha fart.

Men det måste finnas hastighetsbegränsningar.

För välmåendets skull.

Det har ja lärt mej.

Om man skulle ta en promenad,

en dusch,

sen måla lite.