Idag då jag var på väg till skolan så funderade jag på hur jag uppfattas av andra.
Jag undrar vad folk egentligen tycker om mig.
Jag anser mig själv vara rätt så empatisk, snäll och varm.
Men om sanningen ska fram så kan jag vara rätt kall också.
Inte för att jag är sån.
Är jag inte.
Utan för att vissa personer gör mig så.
Kall.
Osäker.
Isig.
Finns vissa personer som jag tycker så otroligt mycket om,
men som oftast får se min lite kyliga sida.
Bara för att de gör mig nervösa.
Kanske för att där finns en osäkerhet hos mig.
Jag vill inte att de skall tycka jag är konstig
Jag tycker så mycket om dem.
Men detta gör att jag istället beter mig väldigt kallt.
Detta gör även att personer tar avstånd.
Att de inte vet hur de ska bete sig.
Detta blir sen en ond cirkel eftersom jag inte får grepp om dem.
De beter sig avståndstagande.
Vilket gör att jag tar mera avstånd.
Vilket i sin tur leder till att det inte blir till något av relationen.
Sen blir jag ledsen.
Vill ju inte förlora dem jag tycker om.
*suck*
Jag blir så irriterad då jag märker att jag lägger upp denna fasad.
Vill ju va mitt varma, glada, spralliga, något galna jag.
Varför kan jag inte va det?
Det här var värre förr.
Blivit bättre med åren.
I gymnasiet då jag hade den värsta tiden i mitt liv,
så kom en faktist fram till mig på en fest och undrade om jag var sur och tråkig.
Det gjorde mig ledsen.
Jag vill ju inte va sån!
I förra sommaren i ett mindre nyktert tillstånd så diskuterade jag med en rätt nyfunnen vän.
Han sa att man till en början kan tro jag är ganska kall, men då man lär känna mig så märker man hur varm och empatisk och snäll jag är.
Det värmde att han sa så.
Tack.
Har annars märkt att personer som jag attraheras av gör mig galet nervös.
Inte alla, men vissa speciella som jag tycker om.
Det betyder dock inte att jag är kär i dem,
men skulle säkert kunna bli.
Det är personer som jag känner att gör mig glad.
Hoppas jag gör dem glada även om min kyla kan avskräcka dem.
En annan sak som gör det jobbigt för mig är beröring.
Jag älskar beröring.
Älskar att kramas och mysa.
Tycker om att röra i mina vänner utan att de ska kännas konstigt.
Vill att de ska kunna röra i mig.
Gillar närhet.
Ibland är beröring dock jätte jobbigt.
Speciellt om den kommer från dessa härliga personer som gör mig så osäker.
Jag vet inte hur jag skall reagera.
Jag fryser till lite extra.
Blir till is.
Blir irriterad på mig själv.
Nuförtiden kan jag ibland hantera det på ett bättre sätt,
men oftast inte.
Då märker jag direkt att avståndet blir längre.
Nu då jag tänker på det, så kanske det är jag själv som tar avstånd.
Inte dem.
*suck*
Ibland blir man bara så irriterad på sig själv.
Vill bryta mig fri och bara krama om dem jag tycker om.
Kanske även pussa på dem.
Det här är kanske också en av orsakerna till att jag tycker om att vara lite berusad.
Då släpper jag denna osäkerhet.
Därför jag tycker om att träffa nya människor över ett par glas vin eller så.
Jag kan vara mig själv.
Då jag är berusad är jag mer mig själv än nån annan gång.
Även om det ibland kanske blir lite för mycket av den riktiga Isa.
Detta skrämmer mig.
Vill va normal.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, eller varifrån det kommer.
Men jag hoppas att jag nån dag kan bryta mig fri från denna isande osäkerhet.
Vill inte bli som Mårran.
Någon som gömmer sig.
Någon som vill ha värme och kärlek, men istället skrämmer bort människor med sin isande kyla.
Hon är kall, precis som jag kan va ibland.
Vill bli fri.
Vill bara du ska veta.
Jag tycker om dej.
