Jag.är.en.högt.känslig.varelse.som.behöver.få.harmoni.i.sitt.liv.NU!

I mitt förra inlägg funderade jag på om jag är extra känslig.

Nu har jag svaret.

Det är jag!

Highly sensitive person.

HSP.

Det är något jag "lider" av.

Det är tungt ibland.

Fint ibland.

Läskigt.

Nu vet jag i alla fall att jag inte är helt onormal.

Är tydligen rätt vanligt.

Var tionde person är en HSP.

Skönt att veta att man inte är ensam.

Skönt att veta att man känner.

Fint att kunna känna så djupt.

Skrämmande samtidigt att kunna sjunka in i känslorna.

Det tar så ont ibland.

Nu har jag även kommit fram till att jag måste reda ut mina relationer till folk.

Vissa relationer är så knepiga.

Vissa så enkla.

Det är de knepiga som tar min energi.

De svåra.

Där jag inte känner mig tillräcklig.

Där personerna ifråga ibland får mig att känna mig så hel,

men ibland får mig att känna mig så otroligt fel.

Dags att reda ut.

Ta reda på.

I värsta fall avsluta.

Tungt.

 

Ett.känsligt.mumintroll.

För ett tag sen skrev jag om mina sömnproblem.

Jag hade ingen aning om varför jag hade problem att sova.

No clue what so ever.

Nu vet jag.

Det berodde på att balansen hemma var förstörd.

Harmoni saknades.

Jag dog lite.

Dock kanske inte alla förstår orsaken till det.

Hur en sådan sak kunde få mig att till slut komma i sån obalans att jag tappar sömnen.

Det handlade om mina katter.

Jag hade nyligen tagit en ny kisse.

Sergei <3

Han var, och är, en så otroligt härlig katt.

Social, orädd, lekfull, vacker.

Men mina två andra katter accepterade honom inte, även om jag först trodde det.

Harmonin var förstörd.

Min ena katt blev sjuk pga stressen den kände inför den nya katten.

Nu då jag tänker tillbaka på det, så kände jag faktist av det från första början.

Jag kände att nått var fel, även om jag ville det skulle vara rätt.

Jag kände obalansen.

Direkt.

Jag tvingades lämna tillbaka min nya ögonsten.

Det var med tungt hjärta det skedde.

Men ett måste.

Harmonin är återställd.

Jag kan sova.

Katterna är sig själv

Och livet kan gå vidare.

Så måste de vara.

Sanning.

Jag kom fram till att jag är en väldigt känslig varelse.

Jag känner ofta på mig saker, tar till mig spänningar o känslor i luften.

Ofta utan att jag reflekterar över det.

Men då jag tänker tillbaka på saker och ting så märker jag.

Denna händelse var bara en av många.

Kanske alla är såhär?

Eller kanske är jag extra känslig?

Eller kanske jag bara låter mig känna dessa saker?

Vem vet.

Den lärdom jag drog av detta är:

Ibland måste man släppa taget för att få balans.

Det kan handla om vad som helst.

Jobb, skola, privatlivet, träning, you name it! 

Nånting kan sitta där på ändan av gungbrädet.

Trycka ner dig så att du inte kan lyfta.

Så att du inte kan känna dig lätt.

Dessa saker är värt att släppa.

Även om det ibland kan va svårt.

Lär dig släppa taget.

Harmoni.

Insomnia.

Nätterna går.

Jag håller mig vaken.

Varför?

Om jag det visste.

Fjäde natten nu.

Jag är helt slut.

Samtidigt full av energi.

Känner mig berusad.

Full på bristen av sömn.

Det jag helst av allt vill är att få sova.

Det jag minst av allt vill är att inget få gjort.

Jag är på topp.

Toppen av ett sömnlöst botten.

 Jag väntar på kraschen.

Den kommer att komma.

Då får jag ro.

Då får jag vila.

Då får jag ta igen mig.

Jag behöver en krasch.

Nu.

Det.jag.inte.vill.du.ska.veta.

Jag har känslor inom mig som vill komma ut.

Jag gör allt för att dölja dessa.

Vill inte visa dem.

Vill inte du ska se.

Vill inte du ska förstå.

Jag vill inte att det ska vara såhär.

Men jag lurar bara mig själv.

Mitt innersta har svaret.

Mitt yttre vill inget visa.

Jag är kall.

Du är kallare.

Kyla.

*

Det har gått ett tag.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna bekänna färg.

Hur du ska kunna se mina innersta färger genom det tjocka lagret mörker.

Om du bara visste.

Om jag bara vågade.

Skulle det vara annorlunda då?

Antagligen.

Men på hurdant vis är ovisst.

I alla fall för mej.

Snart kommer dock mörkret spricka.

Mina färger kommer välla ut.

Jag vet inte om de blir vackert eller kaos.

Återstår att se då det sker.

Jag är rädd.

Varför måste det vara så svårt?

 

Den.23.december.2012.

Den dagen.

Mitt liv var ett kaos.

Jag dog inombords.

Det rev och slet inom mig.

Hjärtat var kallt.

Själen kall.

Ändå svettades jag.

 

Huvudet tomt.

Huvudet fullt med tankar.

Jag var spårlöst borta.

Fast jag var där.

Fysiskt vid liv.

Psykiskt död.

Jag hade ingenstans att ta vägen.

Jag ville bort.

Jag ville vara kvar.

Jag ville inte leva.

Jag ville heller inte dö.

Jag kom inte undan mig själv.

Mitt liv.

Jag var i tusen bitar.

Helt sönder

23 december 2012

var en av de värsta dagarna i mitt liv.

*

Ett år senare.

Var jag fysiskt tillbaka på samma plats.

Psykiskt var jag någon annan.

En starkare person.

Mer hel än på länge.

Bitarna av mig hade börjat ta fast i varann igen.

Sprickorna fanns kvar,

men de är limmat fast hårt med kärlek, värme och styrka.

Jag kan absolut falla sönder igen.

Sprickorna kan bli större.

Men ja vet att jag kommer klara det.

Jag är starkare än på mycket, mycket länge.

Jag känner att jag håller på att bli mig själv igen,

fast så mycket bättre.

Ett starkare ja har bildats.

Tack vare min envishet och min styrka.

Tack vare allt jag tidigare gått igenom.

Tack vare mina vänner, både gamla och nya.

Tack vare allt fint som kommit in i mitt liv.

Jag är lyckligt lottad.

Jag är glad att jag är den jag är.

Jag är glad att ni är de ni är.

Jag vill bara säga att:

 

Jag älskar er.

Jag älskar mig själv.

VI är bäst!

<3

Mot ett nytt år fyllt av upplevelser o styrka.

2014, here I come!