Kraschen.och.lugnet.

Igår var en jobbig dag.

Utmattande.

Uttömmande.

Energikrävande,

men energigivande.

Jag kraschade.

Jag har samlat på mig enorma mängder känslor.

Både bra och dåliga,

men mest jobbiga.

Det har känts bra en stund,

men alltid kommit tillbaka.

Jag har inte kunnat förstå hur jag kan ha känt mig så ledsen,

även om jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden.

Nu vet jag.

Allt påverkar.

Alla jag mött har påverkat.

Alla gånger då jag varit starkare än jag borde va.

Alla gånger då jag tryckt ner vad jag känner bara för att inte vara i vägen.

Alla gånger jag blivit kallad något fult.

Alla gånger jag stött på personer som förstört mig.

Alla gånger jag stött på personer som gjort mig lite mer hel.

Allt påverkar.

Jag ångrar ingenting av vad jag gjort.

Jag skulle aldrig vilja va utan de upplevelser jag har haft.

Jag önskar dock att ingen skall behöva ha det som jag haft det.

Även om jag haft det relativt bra,

så har mitt liv pga min högkänslighet varit rätt jobbigt.

Att känna saker 10ggr starkare än andra tar på.

Energin tar slut på mitten,

men jag försöker ändå vara stark.

Och jag ÄR stark,

annars hade jag inte överlevt.

Jag hade försvunnit bit för bit för att till sist avsluta mitt liv på ett eller annat vis.

Men jag är kvar.

Jag lever.

<3

Igår kraschade jag.

Hårdare än någonsin förr.

Orsaken till att jag kraschade var att det blev för mycket.

Jag klarade inte av att hålla inne alla jobbiga känslor.

De måste ut.

 Lättnad.

Jag vet inte hur länge jag hade klarat att hålla detta inom mig.

Och jag kanske skulle kraschat ännu hårdare om jag hade behövt hålla det inom mig.

Men det kom ut.

Allt dåligt.

Allt bra.

Allt.

Jag är så lyckligt lottad som har ett sådant stöd.

Underbara vänner som förstår mig och orkar.

En underbar pojkvän som tar hand om mig.

Jag känner mig älskad.

Även om jag ibland går in i mig själv och inte tror det är sant.

Men det är det.

Min underbara pojkvän var med mig igår.

Stöttade mig.

Fick mig lugn.

Han är den som får mig att tro starkare på ödet än jag tidigare gjort.

Han är bäst <3

Jag vet inte om detta inlägg made any sense.

Men det är vad jag ville skriva.

Vad jag behövde säga.

Kanske någon känner igen det,

kanske inte.

Lugnet har lagt sig som en trygg filt runt min själ.

Jag är kanske lite mer hel än förr.

Livet går vidare.

Jag är optimistisk.

Kärlek.

<3

:)

Emotionell.

Känns.

Jag vill skratta.

Gråta.

Skrika.

Hata.

Älska.

Vill allt på en gång.

Vill ingenting.

Borde sova.

Vill inte.

Inom mig är allt vaket.

Hur ska jag kunna sova då allt inom mig vill ut?

Då.livet.leker.men.inte.jag.

Känner.

Det bränner bakom ögonlocken.

Tårar.

De vill ut.

Känslor.

De är för många.

Orka.

Jag måste härda ut.

En dag i taget.

Var sak på sin plats.

Hoppet och smärtan.

De kör ikapp.

Jag hoppas slippa.

Jag vill vara glad.

Då livet leker,

men inte jag.

 

Driving.me.out.of.my.mind.

Det bor tankar i mitt huvud som inte låter mig vara ifred.

De vaknar till liv då mörkret faller.

De skriker och bankar.

De hindrar mig från att sova.

De hindrar mig från att leva.

De hindrar mig från att vara den jag vill vara.

De hindrar mig från att känna lycka.

De vill förstöra för mig.

De är som mobbarna i skolan.

De ser ner på mig.

De trycker ner mig så djupt det går.

De vill inte jag skall ta mig upp.

De trampar på mig och pekar finger.

De skrattar åt mig.

"Se på den där patetiska människan,

hon är inte värd att älskas".

 

Jag vet att de inte har rätt.

Jag vet att jag är en bra människa.

Jag vet att jag är värd all lycka jag kan få.

Jag vet att tankarna bär på dålig självkänsla.

Jag vet att jag inte skall lyssna på dem.

Jag vet att de ljuger.

Men ibland kan man inget annat än lyssna på skitprat.

Ibland är man svag.

Idag är en sån dag.

Vilsna.dagar.

Hjärnan går på högvarv.

Nått är fel,

men allt är rätt.

Vad händer?

Varför kan jag inte slappna av?

Kommer allt förstöras nu?

Är det mitt fel?

Känslan av att vilja fly är stark.

Flykten gör mej fri,

men då jag stannar upp är jag fast igen.

Mer knäckt än innan.

Men jag vill inte fly.

Jag vill vara med dig.

Låt mig inte fly.

Jag älskar dej.

<3

Jag.är.som.en.smygande.elefant.

*krasch*

*knak*

*brak*

*Kaduns*

Ibland är jag bara som en elefant.

En liten sådan.

Ibland väldigt smidig,

men oftast kraschar jag in i saker.

Det brakar och knakar.

Det går söndar.

Jag lagar.

Något trycks ihop,

jag försöker få tillbaka det till normalt igen.

Men oftast är jag bara en liten klumpig elefant,

med viljan att vara perfekt.

Men jag har förstått att jag bara kan vara jag,

på gott och klumpigt ont.

*kaboombraak*

För.mycket.för.liten.

Ibland hopar sig allt.
Det behöver inte vara negativt,
men en klump trots allt.
En klump som sätter sig i magen.
En klump som lägger sig på dina axlar och tynger dej neråt mot marken.
Även om lyckokänslan finns där,
så är det en klump.

Jag väntar på min semester, då jag får ta mej ut i världen.
Ut på äventyr med den person som betyder mest just nu.
Kanske jag kastar mig ut ur ett plan igen.
Jag känner att allt fint och bra i mitt liv har börjat bli till en klump.
Jag behöver känna friheten.
Frihet i form av luft under vingarna.
Sen är jag som ny igen.

Alla behöver vi koppla bort vardagen ibland. Snart sker det. Interrail 2014, fallskärmshoppning, frihet. Alla behöver vi fylla på vårt energilager ibland, även du. :)

Huvudvärk.och.ond.själ.

Det skriker.

Ömmar.

Tar ont.

Verkligheten finns inte.

Overkligheten tar över.

Känslan av att vara borttappad förgör.

Jag vill vara perfekt.

Jag vill tappa bort mig själv,

så att andra kan bli nöjda.

Bit för bit suddas jag ut.

Avsked.

 

*

 

Mitt huvud dunkar.

Hjärtat slår så hårt att jag tror det skall gå sönder.

Min onda själ tar tag om mig.

Smärtan gör mig nollställd.

Jag vill gömma mig.

Men alla ser mig,

fast ändå inte.

De ser mitt trubbiga skal,

men inte mitt inre.

Längtan.

Kaos.

 

Hoppfull.

Jag är skeptisk,

men hoppfull.

Lycklig,

men orolig.

Min själ spritter.

Min hjärna går på högvarv.

Det är så vant,

men så ovant.

 

Jag vill vända mig ut och in,

så mitt innersta är synligt.

Kanske det är lättare då.

 

Tror jag behöver tid.

 Men har jag tid till det?

 

*ångest*

Spöken.finns.

Spöken.

De finns.

De lever.

De kommer fram då du minst anar det.

De tar tag i dig.

De förvrider huvudet på dig.

De tar allt de får.

De suger musten ur dig.

De jagar dej.

De tar strypgrepp.

Du tappar bort dig själv.

Du tappar bort alla andra.

Du försöker få tag i något som finns,

men de finns inte.

Luften tar slut.

Du får panik.

*

Du känner andetag.

Det är inte dina.

Du vill gömma dig.

Men det går inte.

Det trygga täcket som gömde dig då du var liten,

det är ihåligt..

Du vill bara försvinna.

Du blundar.

Slutar andas.

Dör.

 *

Spöken finns.

Kanske inte som i sagorna,

men i ditt huvud.

De finns där,

tar sakta kål på dig.

Ångesten tar över.

Du dör sakta.

Bit för bit.

Dag för dag.

Panik.

*

Ta kommando över spökena,

innan det är för sent.

Ta tag i ditt liv,

innan den sista droppen torkar ut.

Ta vara på dig.

<3

 

Do.I.wanna.know?

Osäkerhet.

Tidlöshet.

Framtid.

Dåtid.

Ändlöshet.

*

När ska jag lära mig,

att allt ordnar sig till slut?

När ska jag lära mig,

att det löser sig?

När skall jag förstå,

att det är bäst så.

*

Jag känner smärta,

även om jag känner lycka.

Jag känner oro,

även om jag är lugn.

*

Jag kan inte hjälpa att jag är den jag är.

Jag kan bara vara mitt bästa jag.

Vem vill du att jag skall vara?

Vill jag veta?

Avslut.

 Sorg i hjärtat.

Värme i själen.

Tår i ögat och gråt i halsen.

Fina minnen och vackra känslor.

Saknad.

 * 

 

Skratt och andetag.

Leenden och värme.

Kramar.

 *

 

Ett avslut behöver inte alltid vara ett avslut.

Det kanske bara är början på något nytt?

 

 Tack.

 

Ödet?

Jag vet inte VAD som hände.

Jag vet inte HUR det hände.

Jag vet inte VARFÖR det hände.

Jag kan inte riktigt förstå att det blev såhär.

*

En liten händelse,

kan spela så otroligt stor roll.

Ett enda litet "felsteg",

och chansen hade inte funnits.

Ibland undrar jag om inte ödet är att tacka.

Ibland undrar jag om inte allt har en mening.

Ibland undrar jag hur.

*

Jag är tacksam.

Jag är glad.

Jag hoppas allt blir bra.

Är.detta.lycka?

Jag känner fina känslor.

Jag ser varma färger.

Jag kan inte sluta dansa.

Jag lever i ett konstant fnitter.

Jag lämnar paniken.

Jag vågar ta första steg.

Jag är mig själv.

Jag tycker om det jag är.

Jag tycker om hur jag är.

Jag ser det fina i mitt liv.

Jag vill leva.

Jag vill uppleva.

Jag vill framåt.

Jag är nöjd med var jag är.

Det spritter i mig.

Jag sjunger.

Jag är fylld av iver.

Jag är energisk.

Jag är busig.

Jag är lugn.

Är detta hur lycka känns?

The ugly duckling,

who turned into an awesome swan!

Rörigt.

Vissa dagar:

Insidan känns varm o tung.

Utsidan kall.

Det känns som att jag håller andan.

Inte får luft.

Inte får ro.

*
Andra dagar:

  Insidan spritter av färger.
Utsidan lyser.
Det känns som jag dansar fram.
Luften känns frisk.
Jag känner mig lugn.

*

Varför kan man inte vara mitt emellan ibland?

Stressmomentet.du.

Mitt liv är fyllt av stressmoment.

Flera synliga.

Sådana som jag själv blundat för,

men som andra ber mig lämna.

Sådana som jag sett,

men som jag ignorerat.

Sådana som varit dolda,

men som nu börjar titta fram.

Det är både personer, uppgifter och egna tankar.

De som tar mest energi är kanske personerna.

Personer som finns i mitt liv och som jag bryr mig otroligt mycket om,

men som behandlar mig utan respekt.

Personer som tar och tar,

men då det är deras tur att ge,

så får jag kalla handen.

Måste ta mig ur den onda cirkeln.

NU!

Jag.är.en.högt.känslig.varelse.som.behöver.få.harmoni.i.sitt.liv.NU!

I mitt förra inlägg funderade jag på om jag är extra känslig.

Nu har jag svaret.

Det är jag!

Highly sensitive person.

HSP.

Det är något jag "lider" av.

Det är tungt ibland.

Fint ibland.

Läskigt.

Nu vet jag i alla fall att jag inte är helt onormal.

Är tydligen rätt vanligt.

Var tionde person är en HSP.

Skönt att veta att man inte är ensam.

Skönt att veta att man känner.

Fint att kunna känna så djupt.

Skrämmande samtidigt att kunna sjunka in i känslorna.

Det tar så ont ibland.

Nu har jag även kommit fram till att jag måste reda ut mina relationer till folk.

Vissa relationer är så knepiga.

Vissa så enkla.

Det är de knepiga som tar min energi.

De svåra.

Där jag inte känner mig tillräcklig.

Där personerna ifråga ibland får mig att känna mig så hel,

men ibland får mig att känna mig så otroligt fel.

Dags att reda ut.

Ta reda på.

I värsta fall avsluta.

Tungt.

 

Ett.känsligt.mumintroll.

För ett tag sen skrev jag om mina sömnproblem.

Jag hade ingen aning om varför jag hade problem att sova.

No clue what so ever.

Nu vet jag.

Det berodde på att balansen hemma var förstörd.

Harmoni saknades.

Jag dog lite.

Dock kanske inte alla förstår orsaken till det.

Hur en sådan sak kunde få mig att till slut komma i sån obalans att jag tappar sömnen.

Det handlade om mina katter.

Jag hade nyligen tagit en ny kisse.

Sergei <3

Han var, och är, en så otroligt härlig katt.

Social, orädd, lekfull, vacker.

Men mina två andra katter accepterade honom inte, även om jag först trodde det.

Harmonin var förstörd.

Min ena katt blev sjuk pga stressen den kände inför den nya katten.

Nu då jag tänker tillbaka på det, så kände jag faktist av det från första början.

Jag kände att nått var fel, även om jag ville det skulle vara rätt.

Jag kände obalansen.

Direkt.

Jag tvingades lämna tillbaka min nya ögonsten.

Det var med tungt hjärta det skedde.

Men ett måste.

Harmonin är återställd.

Jag kan sova.

Katterna är sig själv

Och livet kan gå vidare.

Så måste de vara.

Sanning.

Jag kom fram till att jag är en väldigt känslig varelse.

Jag känner ofta på mig saker, tar till mig spänningar o känslor i luften.

Ofta utan att jag reflekterar över det.

Men då jag tänker tillbaka på saker och ting så märker jag.

Denna händelse var bara en av många.

Kanske alla är såhär?

Eller kanske är jag extra känslig?

Eller kanske jag bara låter mig känna dessa saker?

Vem vet.

Den lärdom jag drog av detta är:

Ibland måste man släppa taget för att få balans.

Det kan handla om vad som helst.

Jobb, skola, privatlivet, träning, you name it! 

Nånting kan sitta där på ändan av gungbrädet.

Trycka ner dig så att du inte kan lyfta.

Så att du inte kan känna dig lätt.

Dessa saker är värt att släppa.

Även om det ibland kan va svårt.

Lär dig släppa taget.

Harmoni.

Insomnia.

Nätterna går.

Jag håller mig vaken.

Varför?

Om jag det visste.

Fjäde natten nu.

Jag är helt slut.

Samtidigt full av energi.

Känner mig berusad.

Full på bristen av sömn.

Det jag helst av allt vill är att få sova.

Det jag minst av allt vill är att inget få gjort.

Jag är på topp.

Toppen av ett sömnlöst botten.

 Jag väntar på kraschen.

Den kommer att komma.

Då får jag ro.

Då får jag vila.

Då får jag ta igen mig.

Jag behöver en krasch.

Nu.

Det.jag.inte.vill.du.ska.veta.

Jag har känslor inom mig som vill komma ut.

Jag gör allt för att dölja dessa.

Vill inte visa dem.

Vill inte du ska se.

Vill inte du ska förstå.

Jag vill inte att det ska vara såhär.

Men jag lurar bara mig själv.

Mitt innersta har svaret.

Mitt yttre vill inget visa.

Jag är kall.

Du är kallare.

Kyla.

*

Det har gått ett tag.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna bekänna färg.

Hur du ska kunna se mina innersta färger genom det tjocka lagret mörker.

Om du bara visste.

Om jag bara vågade.

Skulle det vara annorlunda då?

Antagligen.

Men på hurdant vis är ovisst.

I alla fall för mej.

Snart kommer dock mörkret spricka.

Mina färger kommer välla ut.

Jag vet inte om de blir vackert eller kaos.

Återstår att se då det sker.

Jag är rädd.

Varför måste det vara så svårt?

 

Den.23.december.2012.

Den dagen.

Mitt liv var ett kaos.

Jag dog inombords.

Det rev och slet inom mig.

Hjärtat var kallt.

Själen kall.

Ändå svettades jag.

 

Huvudet tomt.

Huvudet fullt med tankar.

Jag var spårlöst borta.

Fast jag var där.

Fysiskt vid liv.

Psykiskt död.

Jag hade ingenstans att ta vägen.

Jag ville bort.

Jag ville vara kvar.

Jag ville inte leva.

Jag ville heller inte dö.

Jag kom inte undan mig själv.

Mitt liv.

Jag var i tusen bitar.

Helt sönder

23 december 2012

var en av de värsta dagarna i mitt liv.

*

Ett år senare.

Var jag fysiskt tillbaka på samma plats.

Psykiskt var jag någon annan.

En starkare person.

Mer hel än på länge.

Bitarna av mig hade börjat ta fast i varann igen.

Sprickorna fanns kvar,

men de är limmat fast hårt med kärlek, värme och styrka.

Jag kan absolut falla sönder igen.

Sprickorna kan bli större.

Men ja vet att jag kommer klara det.

Jag är starkare än på mycket, mycket länge.

Jag känner att jag håller på att bli mig själv igen,

fast så mycket bättre.

Ett starkare ja har bildats.

Tack vare min envishet och min styrka.

Tack vare allt jag tidigare gått igenom.

Tack vare mina vänner, både gamla och nya.

Tack vare allt fint som kommit in i mitt liv.

Jag är lyckligt lottad.

Jag är glad att jag är den jag är.

Jag är glad att ni är de ni är.

Jag vill bara säga att:

 

Jag älskar er.

Jag älskar mig själv.

VI är bäst!

<3

Mot ett nytt år fyllt av upplevelser o styrka.

2014, here I come!