Rätta.vägen.för.mig?

Idag lade jag upp denna bild på fb:

 

Första reaktionen var stark.

Jag gjorde narr av denna grupp, personer som faktiskt skulle gå på det här.

Jag blev lite ställd.

För det gjorde jag ju inte alls, inte i mitt huvud!

Var aldrig min mening.

Meningen till att jag la upp bilden var att jag tyckte upplägget var rätt skrämmande.

Skulle reagerat lika om det stått Oprah, Gandalf eller typ "Become a gay man trainingschool" utan en humoristisk underton. sånt här skrämmer mig lite faktiskt.

Efter en lång het diskussion (där jag faktist inte var så aktiv själv), så började jag fundera.

Varför skrämmer sånt här mig?

Jag har varit på ett flertal kristna möten. Inte för att jag varit eller är kristen, men för att jag har velat se hur det går till. Jag har ALLTID fått samma obehagskänsla.

Känslan av att alla i rummet är hjärntvättade. Det känns som nån form av sekt. De blir lyriska av att sjunga om Gud och Jesus. Ställer sig upp och klappar händerna.

USCH!

Samma känsla fick jag dock då jag var på ett stort möte som "pyramid-företaget" Amway höll i Helsingfors. Jag sålde inte själv produkter, men funderade på att börja. Iaf tror jag det var där. Massa folk som samlats för att höra om hur bra de hade lyckats med Amway försäljningen, hur mycket de tjänat. Alla försäljarna var som en stor familj etc etc.

USCH!

Obehagskänslorna som sköljde över mig var exakt samma som jag fick på dessa andliga Jesusmöten.

Fick lite smått panik, ville bort, fort!

Kändes som att de skulle hjärntvätta mig, jag skulle bli fast.

Den känslan alltså.

FY!

Då jag började fundera på dessa känslor igen en gång så kom jag på det.

Så uppenbart egentligen.

Vissa VILL och behöver denna gemenskap. Vissa behöver sin tro för att överleva, komma vidare.

Vissa behöver få känna att de hör hemma någonstans, att något/någon finns där.

Nu sitter jag dock inte och jämför försäljning med att vara troende, utan bara den gemenskap som dessa båda verkar erbjuda.

Själv suktar jag efter värme och kärlek.

Älskar närhet.

Någon att sova med.

Älska med.

Någon som smeker mej på ryggen, eller leker med mitt hår.

Någon att trycka sig upp emot och få känna sig trygg hos.

Samtidigt vill jag va ensam.

Vill vara fri.

Känna att jag inte är bunden till något eller någon.

Efter att ha bott nästan ett halvår i Vasa, ensam, och efter att ha kommit över en stor tröskel av jobbiga känslor, så har jag sakta men säkert börjat hitta den jag vill vara.

Jag är dock hela tiden på flykt från närheten, samtidigt som jag så innerligt gärna vill känna den.

Jag har hittat något som lite dämpar detta.

Konsten.

Min inspiration har kommit tillbaka och blommar som aldrig förr.

Det är DEN jag saknat.

Klart jag vill känna närheten till nån.

Kanske samma person, kanske flera.

Att leva ensam är dock något som är rätt för mig just nu.

Kanske jag har andra behov om något år?

Det får ju tiden utvisa.

*flumm flumm*