Lite.sprucken.i.kanten.

På senare tid har jag kommit fram till att det varit för mycket på gång runt mig.

Det är inte skolan och jobbet som stört mig, tycker jag har rätt bra koll på det även om skolan stressar ibland med alla sina deadlines.

Det är mest relationer runt mig som fått mig att gå sönder lite.

Jag har blivit lite sprucken i kanten och jag har märkt att det inte går att fixa med plåster.

Behövs mer varaktigt skydd, som håller längre och inte bara för stunden.

Har känt mig i stort behov av mina vänner.

Kanske i lite för stort behov.

Vill inte vara en jobbig person som ältar saker och ting, men det har blivit så på senast.

För ett par helger sen hände dock något som fick mig att inse att vissa personer helt enkelt inte är värda min tid och energi, hur mycket jag än skulle tycka om dem och se deras bra sidor, så finns det sidor hos dem som tar min energi. Tar mer än de ger.

För att citera Melissa Horn;

Jag har alltid hållit hårt om dom jag inte orkat med.

Nu, tack vare vänner och nyfunna vänner, som orkat med mig, så har jag kunnat släppa detta och sett att jag helt enkelt inte kan finnas där för alla, fast jag vill det.

Nu hoppas jag bara att jag på nått vis kan reparera mina spruckna kanter och bli hel igen.

Visst kommer det alltid lämna spår av sprickorna, men dem kan man vända till något positivt, som jag gjort så många gånger förr.

Det löser sig nog till sist.