Det.känns.men.jag.vet.inte.hur.

Jag känner att jag fått lite mera svar.

Lite mera insikt.

Lite mera kött på de tunna benen.

Men ändå känner jag mig lite borta.

Inte riktigt säker.

Vad är det jag skall känna?

Finns en del i mitt liv som gjort mej glad på sista tiden.

Förvirrad ibland.

Mest glad.

Just nu känns det som förvirringen börjat släppa.

Jag tror jag vet svaret.

Det kanske inte var som jag ville.

Men är det mitt fel?

Eller är felet helt enkelt ingens?

Får fortsätta på denna väg o se vart den leder.

Antagligen leder den inte till något speciellt.

Antagligen tar vägen slut i något skede och jag måste byta riktning.

Men det återstår att se.

Just nu är det väl ganska bra som det är.

 

Det.stormar.i.mitt.huvud.

Det blåser omkring så många tankar i mitt huvud.

Ibland blixtrar det till och blixten skär igenom mig.

Ibland har jag svårt att se vad jag skall göra, känna tro pga all dimma.

Ibland piskar regnet mig i ansiktet så hårt att det tar ont.

Ibland är stormen rätt lugn, rätt sansad, rätt jag.

Ibland är stormen så hård att jag måste kämpa för att hålla mig på fötter.

Denna tankestorm är fylld av tankar om vad jag borde göra, borde ha gjort och vill göra.

Vad jag vill sak ske, vad jag inte vill ska ske och vad jag är rädd för att ska ske.

Just nu är jag lite rädd.

Lite glad.

Lite liten.

Men ganska stor.

Vad ska jag göra?

Det finns en del i mitt liv som gör mig rätt glad.

Men jag vet inte om jag skall våga tro att det är hållbar glädje.

Mina tankar stormar.

Jag tar ett steg framåt och två tillbaka.

När skall jag våga ta steget fullt ut?

 När skall stormen lätta och tankarna börja klarna?

Finns det ett sådant stadie?

När, var, hur skall jag få lugnat denna storm?

Hör mig. Se mig. Känn mig.

  

Har jag hittat skyddet mot stormen?

Eller kommer stormen bli hårdare?

Snart kanske jag vet.

Men vill jag veta?

...

Att.berätta.sina.innersta.känslor.

Det känns som att slita upp något.

Något igenblockerat.

Något låst.

Något som jag helst inte vill öppna.

Något som kan vara så skönt, men som kan ta så ont samtidigt.

Det kan bli riktigt bra,

men risken finns att det bara tar mer ont.

Skär.

River.

Sliter.

Ångest.

Död.

Men vad som än händer,

så kommer jag överleva.

Jag överlever alltid.

Även om ärren i själen har blivit många med åren.

Många och stora.

Men med tiden bleknar de lite och jag kan fortsätta.

Orka.

Finnas.

Leva.

Jag är dock rädd.

Orolig.

Hopplöst och förtvivlat.

Men vad som än händer,

så kommer jag överleva.

Jag har inga andra alternativ.

Jag är inte den som ger upp så lätt.

I så fall hade jag nog kastat in handduken redan.

Men icke.

:)

Lägg.hormonerna.på.hyllan.och.chilla.

Tror jag fått en hormonöverdos.

Det är antingen upp eller ner.

Bra eller dåligt.

Jag blir galen!!

Jag tror jag redan kan va lite galen?

..men vem är nu inte lite galen i och för sig.

Nee.

Jag är bara lite emotionell just nu.

Kanske man måste få va.

Varit ett intensivt år so far.

Känns som att det kan komma va det ännu.

Förhoppningsvis blir det i alla fall inte tråkigt.

Hatar då livet blir för stilla.

Vill ha fart.

Men det måste finnas hastighetsbegränsningar.

För välmåendets skull.

Det har ja lärt mej.

Om man skulle ta en promenad,

en dusch,

sen måla lite.

 

Intensiv.passiv.stark.svag.

Jag är aldrig ett mellanting.

Intensiv eller passiv.

Glad eller ledsen.

Lycklig eller olycklig.

On eller off.

Här eller där.

Hit eller dit.

Jag är aldrig mitt i mellan.

Jag kan aldrig finna ro i att vara mitt i.

Jag måste känna smärtan eller det fina.

Kan aldrig vara nöjd med att inte känna helt och fullt.

 Aldrig nöjd.

Vill dock vara nöjd.

För att känna tar på.

Energikrävande.

Vissa personer lever på den energin.

Jag laddar deras batterier.

Sen då jag inte har någon mer energi att ge, övergår de till nästa.

Vem laddar mina batterier?

Vem finns där och ger mig energi?

 Till stor del får jag ladda upp själv igen.

Men sen finns dessa mina guldkorn.

Kärlek åt dem <3

 

Jag är jag.

Aldrig mitt i.

Alltid för mycket eller för litet.

Men jag är bra.

Det vet jag.

 

Försök inte skada mig.

Jag är starkare än du tror,

men svagare än jag verkar.

Aldrig mitt i.

Alltid där jag inte skall vara.

Aldrig där jag borde vara.

Sån är jag.

<3

 

 

 

Bit.för.bit.

Mina inlägg handlar oftast om ganska samma sak.

Min osäkerhet och mina rädslor, blandat med frustration och drömmar om att börja om.

Jag skrev här för ett tag sen att jag skulle börja mitt nya liv.

Sluta nedvärdera mig själv.

Visa vem jag är och vara stolt.

Till viss del har jag väl lyckats.

Till viss del inte.

Bit för bit.

Dag för dag.

Jag känner mig lite säkrare på att jag är bra som jag är.

Dock finns det personer jag är orolig för att inte tycker jag är tillräcklig.

Personer som har börjat betyda för mycket.

Jag träffar dem och de gör mig svag.

På ett bra sätt mitt i allt elände.

Varje möte är en tävling.

En tävling mellan mig själv och mina rädslor.

Vem vinner?

Bit för bit.

 Gång för gång.

Det finns personer som verkligen har förmågan att trycka ner mig.

Utan att egentligen göra så mycket.

Dessa personer har dock börjat försvinna ur mina tankar.

Visst tänker jag på dem med värme ibland.

Men så minns jag kylan och de vassa knivbladen i hjärtat.

Då minns jag.

Jag är värd bättre.

Bit för bit.

Tanke för tanke.

Har haft otroligt svårt att sova i tre veckors tid.

Det gör det också svårt att slappna av.

Vissa saker blir större och farligare än de skulle behöva bli.

Brist på sömn förstör mycket det med.

 Men jag kommer igen.

Bit för bit.

Andetag för andetag.

Mitt nya liv har dock fått en början.

Tar en dag i taget, ett steg åt gången.

Det må vara små steg, men ett nytt liv kan inte stressas fram.

Mitt tänkande och analyserande kan definitivt gå till överdrift.

Det tar så mycket energi.

Det förstör så mycket.

Men jag har blivit bättre.

Jag kommer bli ännu bättre.

Bit för bit.

Steg för steg.

It's not always easy to be what you want to be.

But dreaming is easy.

Live life like it was a dream.

Wild and free.

Powerful.

Strong.

Guldkornen.i.mitt.liv

Jag är inte religiös.
Tror inte på nån gud.
Jag tror dock på "ödet".
Något sker av en anledning.
Vissa personer kommer in i ditt liv då du som mest behöver just dem.

Nu tänker jag på de guldkorn som funnits i mitt liv en längre tid, och de guldkorn som kommit in i mitt liv detta år.
Ni vet inte hur tacksam jag är och jag kan vara dålig på att visa det pga inre rädslor.

Tack för att ni tar mig för den jag är.
Tack för att ni hjälpt mig tillbaka.
Tack för att ni hjälpt mig hela.
Tack för att ni bit för bit klistrat ihop denna krossade porslinsdocka.
Utan er vore jag krossad, uppsopad och bortkastad, med bitarna i en enda röra.
Tack för att ni är ni.
Tack för att ni finns <3