Om.den.riktiga.Isa.och.besvikelse.

Ibland, t.ex. dagar som denna, funderar jag på hur människor ser mej, hur de uppfattar mig som person. Jag tycker mig få uppfattningen att vissa tror jag är en väldigt kall och otrevlig/sur person. Vissa tror jag bara inte klarar av att komma mig in på livet och därför får helt fel uppfattning om mig och kanske tror jag inte är intresserad av dem.  

Diskuterade detta med en ganska nyfunnen vän en sommarkväll..han menade att han först fick uppfattningen att jag var just kall, men att han sedan, då han lärt känna mig lite, märkte att jag egentligen var en väldigt varm och omtänksam person som tänker mycket på andra. Det är just så jag själv ser på mig också, men ibland tvivlar även jag på att jag verkligen är den personen.  

Mitt största problem är väl att jag är väldigt osäker då jag träffar folk i verkliga livet. Jag vill inte ge fel intryck, inte göra bort mig. Jag har en OTROLIG skräck för att göra bort mig.. Då lägger jag upp en sorts "mur", en kall och hård fasad som folk kan ha svårt att tränga igenom. Lättaste sättet att lära känna mig tror jag är på internet eller då jag är lite smått berusad.. Detta skrämmer mig lite.. när ska jag våga va den riktiga jag hela tiden? Kommer de nånsin bli så? Vad göra för att jag skall våga?  

Jag är helt enkelt rädd att jag inte duger.  

De som står mig närmast, förutom mina barndomsvänner, så har jag nästan lärt känna via internet eller då jag varit full.. Skrämmande egentligen. Vissa av de personer som jag bryr mig mest om kan jag inte ens vara mig själv med, i rädsla för att de skall börja ogilla mig.. Tror det kan göra att jag kanske till viss del stöter bort dem, bara så att jag inte skall behöva känna besvikelsen av att de sen inte vill umgås med mig heller, eller något dylikt.  

Känns ofta som att då jag verkligen försöker öppna mig, visa vem jag e, förklara hur jag känner, tar initiativ att träffas med mera, då blir jag bort stött eller blir besviken på något vis, planer ändras osv.. Kanske man helt enkelt skulle hålla sig till sig själv.. iofs så gör jag nog mig själv besviken också ganska ofta.. jag är en besvikelse för mig själv oxå, så varför inte för andra?  

Ibland vill man bara krypa ner under täcket för att aldrig mera stiga upp.

Puss på er som verkligen finns där <3