Den.23.december.2012.

Den dagen.

Mitt liv var ett kaos.

Jag dog inombords.

Det rev och slet inom mig.

Hjärtat var kallt.

Själen kall.

Ändå svettades jag.

 

Huvudet tomt.

Huvudet fullt med tankar.

Jag var spårlöst borta.

Fast jag var där.

Fysiskt vid liv.

Psykiskt död.

Jag hade ingenstans att ta vägen.

Jag ville bort.

Jag ville vara kvar.

Jag ville inte leva.

Jag ville heller inte dö.

Jag kom inte undan mig själv.

Mitt liv.

Jag var i tusen bitar.

Helt sönder

23 december 2012

var en av de värsta dagarna i mitt liv.

*

Ett år senare.

Var jag fysiskt tillbaka på samma plats.

Psykiskt var jag någon annan.

En starkare person.

Mer hel än på länge.

Bitarna av mig hade börjat ta fast i varann igen.

Sprickorna fanns kvar,

men de är limmat fast hårt med kärlek, värme och styrka.

Jag kan absolut falla sönder igen.

Sprickorna kan bli större.

Men ja vet att jag kommer klara det.

Jag är starkare än på mycket, mycket länge.

Jag känner att jag håller på att bli mig själv igen,

fast så mycket bättre.

Ett starkare ja har bildats.

Tack vare min envishet och min styrka.

Tack vare allt jag tidigare gått igenom.

Tack vare mina vänner, både gamla och nya.

Tack vare allt fint som kommit in i mitt liv.

Jag är lyckligt lottad.

Jag är glad att jag är den jag är.

Jag är glad att ni är de ni är.

Jag vill bara säga att:

 

Jag älskar er.

Jag älskar mig själv.

VI är bäst!

<3

Mot ett nytt år fyllt av upplevelser o styrka.

2014, here I come!