Ibland blir man överlycklig.
Över en person.
Någon man just mött kanske?
Eller kanske någon som funnits i ens liv länge?
Någon som man hur som helst sett/ser på med ljus i blicken.
Någon som gör en glad.
Som verkar vara en person du vill ha i ditt liv.
Någon du tycker om.
Känslan som uppstår då du märker att denna person inte är den du trodde.
Man blir ledsen.
Besviken.
Tårögd.
Heartbroken.
Det tar ont.
Sån känsla har jag haft ett tag nu.
Varför finns dessa människor?
Varför låter jag mig gång på gång luras av dem?
Att jag vill så mycket, men får så litet tillbaka.
Usch.
Oftast har dessa personer varit män.
Kan ju bero på att jag nästan bara umgås med män.
Att samla på sig dessa personer är tungt.
De är tunga att bära med sig genom livet.
Men jag kan inte heller släppa dem.
De betyder för mycket för mig.
Hur illa de än har gjort eller gör mig.
Hur sjukt är inte det?!
Jag känner alltid på mig att vissa personer kommer att lämna mig heartbroken i något skede.
Kanske jag blev det redan efter första mötet?
Hur som helst så vet jag.
Innerst inne vet jag att allt kanske inte är som det verkar.
Men jag vill så mycket.
Hoppas så mycket.
Tror på folk.
För positivt inställd.
Men jag vill va så!
Vill inte va en bitter tråkmåns som inte kan göra annat än klaga och hata andra.
Det är inte jag.
Borde jag ändå börja mitt nya liv med att helt enkelt klippa kontakten med dessa personer?
Skulle jag klara av det?
Tveksamt.
Jag tycker om dem för mycket.
Har de en gång grävt ett hål och bosatt sig i mitt hjärta så förblir de där.
Sån e jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar