Put.your.lights.on.

Känner mej ibland så barnslig.

Så malplacerad.

Så ung.

Dum.

Bland annat infinner sig denna känsla då jag är på föreläsningar.

Jag sitter där, bland massa studeranden.

Alla ser så mogna ut.

Så smarta.

Så gamla.

Själv sitter jag där med min lätt ungdomliga stil.

Färglada häften, pennor och penaler.

Medan de andra snyggt skriver ner sina anteckningar med en vanlig bläckpenna i blått eller svart,

antecknar jag med tunna färgade tuscher.

Medan andra icke ritar på sina anteckningspapper,

eller ritar några sofistikerade rutor eller slingor,

så sitter jag där och kluddar färggranna blommor, ugglor och hästar.

Då de sitter där i sina sofistikerade och vuxet beigea, bruna och lätt färglösa kläder,

sofistikerade frisyrer och sminkningar.

Kommer jag dit i gula skor, slarvigt uppsatt hår och utan smink eller med kladdig mascara.

Jag känner mig ibland så liten.

Så ung.

Så dum.

Personerna på föreläsningarna är oftast i min ålder,

även om de oftast verkar vara mycket äldre och smartare.

De låter även smartare än mig.

Jag har mycket tankar och ideer.

Mycket filosofiska.

Jag vet att jag kan.

Då jag skall förklara något blir allt en ända röra.

Kludd.

Rådd.

Kaos.

Ingen förstår.

Jag låter dum.

Att skriva kan jag vara riktigt bra på ibland.

Där hinner jag tänka före jag lägger något till pappers.

Då jag pratar blir jag oftast så inne i det jag ska berätta om så att jag glömmer att berätta hälften.

Råddar och sluddrar.

Suck.

Dock kan jag ibland känna att jag måste vara ganska intressant ändå.

Jag är inte beige och tråkig.

Jag är jag.

Kanske skall jag vara glad över att jag är lite färggrann och råddig?

Lite barnslig i sinnet,

även om jag stundom är väldigt mogen.

Svaret får bli

JA!